I kväll flyger vi till Stockholm för att tillbringa julen hos min syster i Uppsalatrakten. Jag då som är flygrädd har förberett mig med att drömma om flygkrasch i natt. Det var ju roligt. Inte. Vet att det är mina knäppa nerver som spökar men man är ju så fånig så man börjar ju undra.

I alla fall så har jag lyckats packa ner täckbyxor, jätteluddorna, kappa, kläder för 10 dagar samt julklappar i en och samma väska! Och nej, den rymmer inte 200 kg. Syrran brukar alltid säga att jag är världsbäst på att packa men den här gången har jag nog överträffat mig själv. =) Bara därför kommer jag att upptäcka att jag glömt hälften när jag väl kommer fram.

Nu ska jag stampa iväg och klippa snedlugg! Har kikat på tutorials på nätet och det verkar inte särskilt komplicerat.

Egentligen ganska lätt då jag vet precis vad jag är rädd för. Till och med så att jag kan göra en lista av det...

Myror är det värsta jag vet. Den som läst i bloggen vet varför jag blir kallsvettig när jag ser en..

Att bli bedragen, sviken är väl en ganska universell rädsla. Har dock varit med om det lite för många gånger för att ha något som helst tålamod med det längre.

Att någon som står mig nära ska dö. När mamma dog så försvann halva mitt liv. Det är hemskt. Fruktansvärt.

Att jag eller någon närstående ska råka ut för en olycka och hamna i "veggie state" eller bli permanent, svårt sjuk.

Döden skrämmer mig ofantligt. Jag brukar inte ens kunna tänka på den en millisekund så vrider det sig i magen.

När folk blir arga och skriker så krymper jag till en liten boll inuti och vill helst rulla iväg till ett mörkt hörn och gömma mig. Konflikträdd? Oh yes. Undviker konflikter? Oh no. Jag bara försöker hålla dem på ett ickeskrikigt plan.

Rädd för skräckisar så jag inte vågar gå på toa själv den natten.

Gillar verkligen inte clowner. Tycker de är ofantligt läskiga. Man ser bara en påmålad fasad, gråtande eller leende. Vad som händer bakom masken har man ingen aning om. Isch.

Att inte klara mig själv. Då jag är kroniskt sjuk så kommer ibland rädslan att tänk om jag får ett återfall? Att bli så beroende av min omgivning igen skulle jag inte klara. Hejdå mental sanity. Vill inte vara en börda för någon.

Att inte vara älskad och respekterad för den jag är. Ägnat så många år att vara någon jag inte är, fjäskat för idioter och anpassat mig bokstavligen nästan till döds. Aldrig mer.

Rädd för att flyga. Yrseln gör det satans obekvämt kan jag säga...

Det är många rädslor man bär på sig genom livet. Jag märker ju när jag skriver att många av mina handlar om känslor. Att bli övergiven, sviken, bedragen, ljugen för med mera. Antar att när man gått igenom den rutinen för många gånger så blir man både mer rädd för det och samtidigt väldigt desillusionerad. Man vet att det kan hända igen och man vet att det nästan till och med är troligt. Tur att den mänskliga naturen (i alla fall min) är av förlåtande karaktär. Annars skulle man ju aldrig våga satsa på kärleken igen. Så tomt livet skulle bli.

Vissa rädslor borde man ju faktiskt ta tag i och göra sig av med. Rädsla fyller ju egentligen ingen funktion utan hämmar en bara. Såvida man inte har en sund rädsla för att kasta sig utför stup utan fallskärm och liknande. Där tror jag ett visst mått av rädsla kan vara nyttigt. Stay on the ground ffs. Min rädsla för myror exvis har jag numer lyckats få ner från "frysa fast i golvet och inte kunna röra mig"- läge till att faktiskt klappa ihjäl myran. Går bra om de är en eller två. Ett helt gäng? I'm soo gone. Men det går framåt!

Summa summarum: Är man rädd så att det bromsar en från att leva fullt ut så är det klokt att konfrontera den rädslan och se vad som händer. Oftast just ingenting. Rädsla är trots allt en känsla, inte ett ting som kan bita en där bak. Känslor kan man kontrollera och lära sig att hantera. KBT anyone?

Dagens utmaning blir alltså att se mig själv positivt! Genast börjar den där känslan i magen infinna sig som säger att neeeääähh, jag kan väl inte...men banne mig! Tänker inte lyssna på den! Alltså går man till den som känner en väldans bra och det blir min kära dotter! Följande är alltså en lista med våra sammanlagda iakttagelser...

Hon tycker att jag är bra på att trösta och stötta, vare sig det gäller känslor eller matteläxor (kan man få bättre betyg?)

Jag är bra på att rita och måla och har gjort det hela mitt liv. Till sommaren funderar jag på att plocka fram staffliet igen!

Jag är bra på att skriva och har alltid älskat att göra det. Noveller, dikter och allmänt svammel.

Min dotter säger att jag är en jävel på att städa och det får jag väl hålla med om faktiskt. Jag har bra housewifeskills!

Att läsa böcker, citerar min dotter "det är ett smarthetstecken att läsa mycket"

Jag lagar rackarns god mat!

Jag är bra på språk

Sen är jag kunnig på blommor och blader också.

Jag är hyfsat bra på att organisera!

...vilket påminner mig om att det är dags att börja skriva lista inför packningsfrenzy i morrn!

Jag är en känslomänniska av stora mått så det är inte så svårt att få mig att gråta. Den lilla sjöjungfrun fick mig att skvala som en tok! Jag blir lätt rörd av filmer och speciellt filmer där man kan relatera till huvudpersonerna.

På ett allvarligare plan så kan jag gråta när jag inte når fram till människor i min närhet. När man pratar för döva öron och inget man gör eller säger gör någon skillnad. Jag gråter över orättvisor både i stort och smått.

Min mamma sa att jag alltid bär mitt hjärta utanpå kroppen och det kanske stämmer. När någon jag bryr mig om eller älskar så går jag sönder av sorg för dem.

Att vara lättrörd och styras av sitt hjärta hela tiden kan ställa till det för en, men hellre det än motsatsen...

Nästan in på dag 24 ser jag..har varit på ranten hela dagen så det är först nu jag har lite lugn och ro.

Mitt hem är ett ständigt renoveringsobjekt, kan man säga. Alltid är det något vi fixar, strular och pular med. Nu senast blev det nya tapeter och målarfärg i mängder till min dotters rum. Stilen är ganska ren här. Mycket svart och vitt med just nu julrött som accentfärg. Jag gillar inte mycket prydnadssaker och annat bjäfs. Hellre drösvis med fina värmeljus och punktvis dekorerat. Oftast av en katt. Hehe. Milou älskar ju att ligga högt så hon pryder ofta skänken i vardagsrummet eller högst uppe på bokhyllan. Floppen leker gärna matta, smälter ut på golvet som en grå, platt fläck. Sötisarna! Filtar älskar jag och i biorummet har vi ett gäng och i vardagsrummet minst 2 i normalfall. Jag tycker inte om störiga färgkombinationer för då blir jag lätt illamående. Det kan vara så snyggt hos andra men jag blir stressad av det.
Blommor har vi nog i alla fönster, gärna palmer eller andra stora härligheter. Skulle vilja ha en jättepalm stående på golvet i ett hörn (jag och Maria Montazami minus tofsarna) med fina små pyttelampor. Niice!

Rent själsligt är mitt hem det ställe där jag kan hasa runt i mina joggingbrallor och bara vara. Laga god mat, läsa en bok eller fem, vara med familjen och bara mysa. Mitt hem är min borg!

Nu ska jag hasa omkull i soffan och bara smälta all god mat vi ätit i kväll!

Drömma kan man ju?

Ja den listan kan göras hur lång som helst egentligen. Finns ju hur mycket som helst som upprör en, både globalt och lokalt men jag testar göra en lista så jag inte skriver en hel novell i ämnet.

Att barn behandlas illa. Att de i många fall är rättslösa för att de inte är gamla nog att få sin åsikt hörd. Barnmisshandel, övergrepp mot deras kropp och själ. Det gör mig helt vansinnig. Att vi i Sverige har så otroligt lama lagar och straff för brott mot barn är för mig helt obegripligt. Går vi sen utanför landets gränser så finns det liksom inget slut..

Att folk tror sig ha rätten att (för)döma andra för deras sexualitet. Vaf-n, det är 2010 nu? Såna åsikter borde vila med mammutarna. Att vuxna människor av samma kön lever ihop och har sex utan att skada andra kommer jag aldrig att förstå hur det kan vara så störande? Att man som släkting säger "om ditt barn blir gay så kommer vi inte att träffa h*n" gör att jag ser rött.

Brott mot djur. Det här landets djurskyddslagar må finnas men är helt tandlösa. Vem ska se till att lagarna följs? Vem ska se till att det blir något straff? Djurskyddsinspektörerna? Bah och blaha. Har egen erfarenhet av hur otroligt, vidrigt mycket djurmisshandel som "behövs" för att det ens ska bli en anmälan. Skäms!

Knark. Gör. Mig. Vansinnig. Av. Ilska. Hade en gång i tiden en klasskompis som knatade barfota 1,5 mil hög som ett hus i -30 graders kyla utan att känna nånting. Legalisera? I think NOT.

Att fler och fler tappar moral och värderingar som att bry sig om sin nästa, hjälpa varandra och ha lite hjärta och civilkurage. Var och en för sig själv liksom. Bläh. Man blir glad av att hjälpa andra och fler borde prova.

Ja jösses. Ju mer jag tänker på sånt här ju fler saker kommer jag ju på. Jag retar mig på att det svenska språket blir sämre och sämre. "Msn-iska" som skrivs i skoluppsatser. Att de i skolan inte får lära sig hur man använder "de" och "dem" och att man ibland faktiskt inte förstår vad folk menar för att meningsbyggnad mm är så otrolig dålig. Som språknörd gör det mig ledsen i ögat. Tack och lov har min dotter ett vårdat skriftspråk när hon så behöver och kan skillnaden mellan bruket av "han" och "honom". Exempel från facebookuppdatering jag läste: "ja for till han och käka midda". I rest my case.

Vardagsidioter retar mig också. Folk som tränger sig i köer, knuffas, sparkar i biostolen så man knäcker ett revben, sitter och babblar i mobil på bio, rapar högljutt på fik, parkerar fast ens bil, barnvagnsmaffior som blockerar in- och utgångar ur butiker samt en allmän brist på hyfs är några exempel så här på rak arm.

Och nu har mitt te blivit kallt för att jag inte kan sluta skriva. Så ovanligt...

Bläddrade i Aftonblasket lite och såg några skvaller som fick mig att tänka "någon som blir förvånad"?

• Jay Smith skippar rehab
• David Hasselhoff har 2 flickvänner och hans senaste serie skrotas efter 2 avsnitt
• Miley Cyrus röker saliva, super och har nakenbilder på nätet
• Ingen Paris på Nicole Richies bröllop

Minst förvånad är jag över Jay Smith. Trodde verkligen nån att det var mer än spel för gallerierna?
Att Hasselhoff har 2 flickvänner är väl egentligen HELT förvånande. Mannen är en vandrande kliché. Att hans karriär inte är strålande förvånar mig däremot inte det minsta. Har hans hemska s.k "hit" i huvudet flera år efter att den plågade oss i tv. Huva.
Miley då? Knappt man blinkar ens.
Paris Hilton och Nicole Richie? Gäsp.

Det är dock lite roligt att Aftonbladet (Aftonslasket?) är en sån outsinlig källa till kändisskvaller! Kan roa mig i timmar att läsa den mer osannolika "nyheten" efter den andra. Konstigt att de tappat i trovärdighet- inte. Nu ska jag dricka upp mitt te och kolla vädret lite!

Herrejäbblar. Det är inte den lilla stormen ute. Den lilla stormen ligger och sover och dess elaka storebror är ute och härjar! Och arg är han. Säkert full också. Det blåser så det tjuter runt knutarna och snön rasar ner och driver runt på vägen som ett fjortisgäng utan mål. Snöröjningen lär väl dyka upp framåt söndag nån gång. Glöm att man tar sig nånstans. Insnöad? Japp.

Nu skulle man haft en "ogilla"-knapp. *trycka, trycka, trycka*

Bahaha, har IIINGA!! Eller...? Alla har dåliga sidor, tricket är att bli medveten om dem och försöka göra dem till bra sidor istället. Med lite tur har man en familj och vänner som kan hjälpa en att bli medveten om ens svaga sidor utan att köra ner dem i halsen på en. Jag kan ha hetsigt humör ibland, reagera impulsivt och fort innan hjärnan riktigt hängt med och plockat fram en mer lämplig reaktion. Undrar om det är ett släktdrag? Vi har alla känslorna på utsidan i min släkt. Vi gråter lätt, blir glada lätt och arga med. Tack och lov är i alla fall inte jag långsint. Tänder fort men är sällan arg länge. Genom åren har jag fått höra att jag är för mesig, har svårt att säga ifrån och stampa ner foten. Jag får onekligen lite ont i magen när det gäller att konfrontera någon. Det är svårt för de flesta att ta på sig "utanpåskorna" som min syrra kallar det och verkligen se sig själv som man är.

Jag har ägnat rätt mycket tid åt att förändra både mitt liv och mig själv de senaste två åren. Jag har kommit lång väg men än finns det mycket kvar och tack och lov för det! Jag menar, om man bara sitter på häcken och slutar utvecklas så måste man väl ändå ha ett fattigare liv? Tycker jag då. Det retar mig ofantligt att se människor som fastnat, stagnerat i sitt sätt att vara och vägrar att se att de behöver förändring, vägrar att se att de har ett beteende som kanske inte är det sundaste. Så där stocktjuriga och envisa så man bara vill strypa dem alternativt tycka synd om dem. Vänner runt dem ser och skakar på huvudet men ingen säger nåt för man vet att det inte är någon idé. Jag har känt en del såna och till slut orkar man inte längre utan man tar avstånd, för deras negativitet sprider sig och till slut blir man likadan själv. Hugaligen!

I alla fall...det är ändå hopp om en när man vet om att man har dåliga sidor men är villig att förändras och bli lyckligare än man var innan. Kanske man kan sprida positiva ringar på vattnet istället?

Jag har inte direkt någon speciell förebild som så, men min mamma var alltid en stark person trots alla motgångar och jag försöker att lära mig av hur hon var och hur hon levde. Tar vara på hennes kunskap och traditioner och för dem vidare. Nu när hon inte längre finns med oss känns det extra viktigt att hålla allt sånt levande. Hon var klok, snäll och otroligt generös med sig själv och jag var och är stolt över henne.

Jag tror att mina förebilder varierar lite på det sättet att jag ser till de goda gärningar enskilda människor gör och inspireras av dem, snarare än att ha en "idol" vars hela person är en inspiration. Vardagshjältar helt enkelt. Människor som gör något för någon annan utan att ha en tanke på att tjäna på det själv. Att grannen skottar din uppfart efter nattens snöstorm för att han vet att du kommer hem i gryningen efter ditt nattjobb och är trött. Att man bakar fika till hela sin klass för att fira att jullovet kommer. Att min syster och svåger ordnar en underbar jul så att allt är klart när vi kommer dit och vi behöver inte göra annat än att njuta och umgås. Omtanke. Det är väl en sak vi alla skulle må bra av att prioritera mer i våra liv? Att hjälpa sin nästa.

Alla ni som ger av er själva till någon annan utan en tanke på belöningen, ni är mina förebilder.

Det här är verkligen en rubrik som kan få en att gå vilse i hjärnans vindlingar på väg till det där dammiga gamla arkivet man har längst in. Ni vet, där det jobbar en gammal dam som sitter och sorterar papper som bara flyger omkring i luften runt henne, lägger sig i drivor runt fötterna och man inser att det är en jäkla röra därinne. Ens egen röra. Om jag var den damen skulle jag nog ge upp och ta en lång kafferast. Eller åtminstone sätta mig och sticka istället. Begära löneförhöjning kanske?

Att ångra saker...det är klart att jag ångrar vissa händelser som fått konsekvenser jag inte klarat av så bra, vem gör inte det? Men tänk de dåliga saker som hänt men som fått fantastiska följder? De kan man ju inte ångra? Om jag drar en växel här och föreställer mig att jag kan resa tillbaka i tiden och ta bort enstaka händelser så tror jag att jag snabbt skulle inse att om jag börjar peta i min livsväv så skulle allt ändras därefter och inte nödvändigtvis på det sätt jag skulle vilja. Alla vägar leder till Rom och I am Rome i detta fall. Jag hade inte varit den jag är idag om inte allt hänt precis som det var meningen att det skulle hända. Fatalist? Jo lite. Jag tror absolut att man påverkar sitt öde men det som verkligen är meningen ska hända- det händer.

Det kan vara så små saker som förändrar ens liv i ett större perspektiv när bollen satts i rullning så jag skulle nog inte våga ångra eller ta bort nånting. Inte ens de mörkaste erfarenheter jag gjort i mitt liv. De har ju format mig till den jag är idag. Utan all sorg, smärta, ilska, skam och glädje hade jag inte varit jag nu. Jag hade varit någon annan med ett annat liv. Och trots allt så älskar jag de människor jag har i mitt liv idag och om jag ångrar att jag gjorde en dumhet när jag var 18 så kanske jag inte hade känt dem idag.

Jag ångrar nog mer beteenden än saker jag gjort. Ångrar att jag sårat mina nära och kära. Prioriterat egot vid fel tillfällen. Valt fel person att tro på i vissa situationer. En del personer kanske man inte borde ha låtit påverka en så starkt, men å andra sidan- igen- hade jag inte varit så säker idag på vad jag VILL ha i mitt liv och vad jag INTE vill ha om det inte vore just för den erfarenheten. Så jag måste nog säga, jag ångrar ingenting. Mitt liv idag beror på det liv jag levt hittills.

Så jag får nog acceptera att Arkivet är en enda röra och att det antagligen aldrig helt kommer att bli utsorterat och ordning däruppe. Kanske jag helt enkelt skulle ge den gamla damen däruppe lite semester?

Å gode värld, hela mitt liv är en lång radda pinsamma ögonblick. Jag klantar mig alltid, gör bort mig ständigt och så har det varit så länge jag kan minnas. När jag var yngre tyckte jag så klart att det var dödligt hemskt men men åren har jag vant mig att det verkar vara min lott i livet att göra bort mig konstant samt slå min lilltå i alla bords- och stolsben jag hittar. That's life liksom.

En av mina favoriter förtjänar nog att berättas i alla fall. När jag var 16 år var jag tillsammans med en kille som jag då var ohyggligt förälskad i och han var väl 1-2 år äldre än jag om jag inte minns fel. I alla fall så skulle jag möta honom inne i stan en dag och tänkte på bussen att jag skulle säga nåt lite så där flörtigt och dant när jag träffade honom vid parken. Jag klev av bussen och såg att han stod en bit bort i sin blåa dunjacka...

Jag smög fram bakom honom och slog armarna runt honom och viskade lite andlöst i hans öra "hej älsklingen, tänk att se en sån snygging här vid bussen" (kände mig räätt modig). Han vände sig om och well, guess what? Det var inte min pojkvän!! Där och då ville jag sjunka genom jorden så långt det bara gick. Killen tackade så mycket för att jag gjort hans dag lite gladare och tack gud ändå för att han tog det på rätt sätt och inte tyckte att jag var nån slemmig brud. Några meter längre bort stod min rätta pojkvän och garvade läppen av sig då han så klart sett alltihop...Till saken hör att jag var ohyggligt blyg och oskyldig på den tiden så skammen blev liksom dubbel. Där skulle jag minsann låtsas vara så cool...

Eller för att gå ännu längre bak i tiden...Jag var väl en så där 12-13 när jag var hos syster yster och vi åkte till slottet för att se vaktavlösningen där. Rätt pampig grej att se ändå då de hade så häftiga uniformer och såna där höga pälsiga mössor och grejer. Medan vi väntade knatade jag omkring på slottsbacken och kikade mig omkring. På nåt märkligt vänster lyckades jag missa att det hela hade börjat (huvudet bland molnen, who me?) och insåg att jag trasslat in mig bland högvaktens män! De får ju inte ändra en min eller flytta på sig på annat sätt än enligt reglerna så jag hade viss möda att ta mig ur de slutna leden. O fasa. När jag till slut lyckats klämma mig emellan några stycken och skulle rusa till syrran och dö av skam så snubblade jag på kullerstenarna- of course- och drattade på häcken! Min klänning åkte rätt ner och så där en 300 turister fick se mina rosa trosor. Att jag inte sjönk genom kullerstenarna till en annan värld är konstigt då jag önskade det så hett. Min syster hade sinnesnärvaro nog att inte dö av skratt även om jag minsann såg att hon hade mycket svårt att låta bli...

And the list goes on and on...så där har det jämt varit. Jag lägger alltid varor i fel vagnar eller tar med mig fel vagn när jag är och handlar, snubblar på mina egna fötter, tappar saker, säger fel saker för högt, går rätt in i glasdörrar för att jag inte ser att det är glas...osv i all oändlighet. Men man får bjuda på sig själv lite! Numer skrattar jag rätt mycket själv när jag klantar till det för jag menar, vad ska jag annat göra? Även jag kan se det roliga i det hela numer och nånstans är det ju ändå så att man är summan av sina erfarenheter, klantigheter och jag vore inte jag utan dessa inslag i tillvaron...

Weell, what do you know..jag hittade en smula ork trots allt. Att skriva om barndomsminnen för mig är lite som att sticka ner händerna i en burk där man inte ser vad som möter fingrarna. Typ som i fångarna på fortet där de inte visste om det var riskorn eller kackerlackor där de stack ner händerna för att fiska upp nyckeln. Idag tänker jag dock låta kackerlackorna vara kvar i burkarna.

Jag minns vintern när mamma gjorde i ordning skidbacken och vi lekte Ingemar Stenmark och åkte slalom, dvs rev ner alla pinnar och plöjde rätt ut i perferin! Men roligt var det. Vi brukade gräva gigantiska snögrottesystem och ha lyktor och mattor i de olika "rummen" och hade så mysigt där ända till en kväll när vi kom hem och upptäckte att en familj Hermeliner hade flyttat in där. Hade nog hakan i backen gissar jag men så klart fick Fam. HerrMelin stanna och vi grävde nya grottor. Det var inget ovanligt där jag växte upp, att det kom vilda djur titt som tätt och hälsade på. Rävar, harar, tjädrar, renar och älgar.

Älgarna var ett kapitel för sig faktiskt...En morgon när jag var på väg ner till skoltaxin såg jag hur mina vänner (jag var väl runt 10-11 och några familjer hade flyttat in och de hade barn- yeah!) hojtade och viftade och jag trodde de bara skojade så jag gick ner mot vägen. Vi hade ganska långt från huset ner till vägen och längst ner växte ett gäng träd och enbuskar. Följdaktligen såg man inte vad som eventuellt gömde sig bland träden förrän man kom ner dit...jag insåg lite för sent att jag till vänster om mig hade ett stycke älgkalv och till höger om mig hade jag mamma älg. Shit. Snacka om att jag frös fast i backen! Att hamna mellan en älgkalv och dess väna moder är inte helt nyttigt för hälsan och jag insåg att jag antingen kunde försöka backa därifrån mycket sakta eller springa järnet framåt och hinna med skoltaxin dock med risken att mamma älg skubbade efter mig. Jag sprang och sällan har jag sprungit så fort! Vågade inte för mitt liv titta bakåt men hade jag gjort det så hade jag sett älgarna fridfullt mumsa vidare på sin frukost. De gav fullständigt attan i mig.

Många barndomsminnen har med djur att göra..jag minns när pappa väckte mig i gryningen en gång och vi for i väg med bilen och tittade på djur. Hade turen att få se en nyvaken uggla, en räv, ett gäng harar och en mycket mallig tjädertupp som dansade för sina brudar. Sen fick jag ju så klart lära mig hur man fiskar med nät, lagar dem och även vara med och dra upp dem. Pappa brukade skaka på huvudet åt mig för att jag alltid slängde tillbaka de fiskar som fortfarande levde. "Du blir aldrig nån riktig fiskare du" sa han och jag fortsatte kasta tillbaka firrarna, fast i smyg. =)

Oh well. Kanske inte men jag gillar att äta fisk i de flesta former!

Det är meningen att jag ska skriva om ett barndomsminne idag, men jag är så trött så hjärnan har stängt av helt. Var på en mycket rolig fest i går och är seg som sjutton idag. Så bloggen får vänta tills i morgon! Nu ska jag se vidare på Simpson's och dricka te.

Ajöken!

Min första kyss...Jag var 15 och på besök hos gamla vänner ett par dagar när det hela begav sig. Jag önskar att det hänt under mer speciella och överromantiska former men faktum är att vi lekte Sanning eller Konsekvens. Inte skratta ihjäl er så där! Det var riktigt roligt ibland! Hur som haver så var det en mycket söt kille där som egentligen bodde i stan och bara det var ju lite coolt men coolast var nog att han hade tjockt svart hår, tokblå ögon, skinnjacka och Ray Ban's. Han var väl 1-2 år äldre än jag. Vi få tjejer i byn var ju lite svältfödda på manlig fägring då de grabbar som fanns där antingen var ens familj eller någons ohängde lillebror från byn brevid. Dvs inget som direkt imponerade på oss vilkas ideal var nån sorts suddig mix av Luke Macahan och grabbsen som prydde våra väggar (affischer från tidningen OKEJ) från golv till tak.

I alla fall så var vi ute vid en gammal husruin, på eftermiddagen, en solig dag i juli om inte minnet sviker mig. Vi hade umgåtts hela gänget inklusive Nya Killen i flera dagar och mitt femtonåriga hjärta hade ju så klart drabbats av seriös crush, modell big time. Killen i fråga var också där och jag försökte diskret titta på honom utan att han skulle märka det vilket han ju så klart gjorde i alla fall. Någon gång under leken fick jag frågan om jag gillade någon just nu och jag pep fram att det gjorde jag ju. Ni som nån gång lekt denna lek vet att straffet för att ljuga kan bli hårt och svårt! Som att doppa sig i den iskalla bäcken eller annat kul. Min bästis då visste ju så klart om min lilla crush så det var ju ingen idé att ens försöka bluffa. Så förtjust i iskallt vatten är jag INTE.

Såå..när Killen fick frågan av min bästis och svarade att han tar konsekvens så sa ju så klart min kompis att han skulle kyssa mig och hejdlöst fnittrande bröt ut i hela gänget. Jag blev dödligt generad och visste inte vart jag skulle ta vägen. Killen med stort K var dock hur chill som helst. Han knatade fram till mig, tog av solbrillorna och gav mig en sån där blick som var full av bus men även lite allvar. Så klart stannade tiden och alla andra försvann bara..kändes det som i alla fall. Kyssen kom och den var helt underbar. Som att jag hade nåt att jämföra med då..Men det var så där wow som det bara är när man är dyngförälskad i någon. Needless to say, så blev vi så klart ihop över sommaren men jag har för mig att det inte varade längre än så. Ack ja. Dessa semesterflörtar!

Så, det var första kyssen det. Det är sant som de säger att man aldrig glömmer den. Tur att jag inte har något emot att minnas den...

Hm. Nu är frågan om det är mina drömmar när jag är vaken eller när jag sover som jag ska skriva om? Jag väljer att skriva om de jag drömmer om nätterna...

Jag brukar ofta drömma extremt detaljerat och gärna drömma samma dröm igen och igen. I 9 fall av 10 så VET jag att jag drömmer. Är det för läskigt så kan jag avbryta drömmen. Drömmer alltid i färg vilket jag fått höra att inte alla gör. Har en dröm som jag drömt med jämna mellanrum så länge jag kan minnas. I den här drömmen är det precis som att mitt vakna jag betraktar mitt drömjag utifrån. Jag befinner mig i ett stort hus med massor av trappor och korridorer. Jag springer uppför trapporna vars steg blir lite högre för varje kliv jag tar och jag tänker hela tiden att jag måste hinna fram till dörren högst upp. Bakom mig hörs ljudet av många som springer i tunga kängor och jag hör vapen som skramlar. Jag är jagad! De skriker åt mig på tyska att jag ska stanna annars skjuter de mig men jag springer bara fortare. Nu börjar trappstegen bli höga och jag får verkligen anstränga mig för att kunna ta mig uppåt med nån sorts fart. De kommer närmare mig hela tiden och skriker som vettvillingar åt mig och sen hör jag hur en av dem börjar skjuta och sen en till och en till..Jag skriker i panik och väntar på smärtan och döden. Jag ser ner på min kropp och jag är full av hål och det rinner blod men jag känner ingenting. När jag ser framåt ser jag att trappstegen blivit så höga att jag måste ta hjälp av armarna för att ta mig längre. Jag börjar klättra och mina förföljare skjuter och skjuter men jag dör inte. Framför mig kan jag se dörren jag måste nå men har blivit så svag av all blodförlust att jag inte orkar resa mig upp mer....

Det lustiga med denna dröm, bortsett från hur obehaglig den är, är att jag kommer lite närmare dörren för varje gång jag drömmer den. Senast så kom jag fram till dörren bara för att upptäcka att den är låst och att nyckeln hänger för högt upp för mig att nå. Schysst....Jag drömmer ofta att jag är jagad eller så är drömmarna fulla av våld. Undrar vad mitt undermedvetna pysslar med egentligen?

Jag dagdrömmer väl antagligen om samma saker som de flesta gör. Vinna en miljon, få vara frisk och lycklig, se min dotter få ett lyckligt liv, att katterna ska få vara friska och leva länge, att min underbara familj alltid ska finnas där även om de blir 120 år gamla...lycka, hälsa och glädje är väl det man drömmer om för sin egen och för sina närmastes del..? Hur man än vrider och vänder på det så är ju änddock kärleken till sin nästa det bästa man har.

Oh.my.god! Jag kan inte nog rekommendera ELFs matta topcoat! Överlägset bra. Torkar fort som attan och ger en sidenlen, totalt matt yta. Kostar sanslösa- håll i er- 18 spänn! Knata in på deras sida och beställ!

Nu genast!

Dåliga vanor? Oh gosh, några SÅNA har jag då inte! Eller kanske ändå. Får lägga pannan i djupa veck lite tror jag. Klockan är halv 7 så hav förbarmande om jag är lite trög. Förut bet jag på naglarna å det grövsta men det har jag lyckats sluta med för andra gången och stoltserar numer med en fin samling lack. Jag rökte, men det gör jag inte nu för tiden heller, annat än vid alkoholintagstillfällen, vilket är väldigt sällan. Så tji fick den lasten också. Jag snusar! Där har vi en last och förmodligen knatar den in på listan över dåliga vanor också. Portionssnus dock då bland det äckligaste jag vet är när nån öppnar munnen och det rinner brungul gegga över tänderna. *spyr*.

Vad ska man räkna till laster egentligen? Att om jag inte får mitt morgonkaffe så blir jag lite mentalt störd resten av dagen? Det är väl egentligen inte så många laster jag har. Kaffe och choklad. That's about it liksom.

Dåliga vanor då? Hmm...tänkelitänk...att jag dräller mina tofflor överallt så de ligger som landminor för intet ont anande förbipasserande som snubblar över dem titt som tätt? Att jag har en förmåga att lämna öronproppar överallt. Där har vi nåt! Jag slocknar ofta i soffan och då hamnar öronpropp vid soffan. Efter några dagar blir det ett gäng. Vet minst EN i huset som inte gillar det. Måste säga att det var lite halvsvårt att komma på mina egna bad habits och laster. Jag halkar lätt över i dåliga egenskaper istället för dåliga vanor och det är ju inte riktigt samma sak.

Jag vet att jag har en tendens att avbryta folk när de pratar om vi är i en intressant diskussion. Jag blir lite för ivrig och sen har jag verkligen noll och inget närminne så om jag ska vänta tills motparten pratat klart har jag ofta glömt det jag ska säga. Är uppvuxen i en babblig familj och när det diskuterades så blev det mycket högt prat i munnen på varandra och en himla massa viftande med armarna. Livligt, kan man säga och jag antar att det sitter i. Min släkt är inte svensk och jag undrar ibland om detta med att babbla järnet 4 personer samtidigt är osvenskt? Jag har alltid gjort så och har fått mig kring skallen ett antal gånger för det. Numer försöker jag verkligen att tänka på det och det har blivit bättre. Jag försöker respektera att andra inte gillar "mitt" sätt att diskutera och anpassa mig efter det. När jag och syrran babblar så gör vi det gärna exakt samtidigt. Ingen av oss missar nåt den andra säger på nåt vänster och för oss är det ett sätt att hålla diskussionen levande. För andra är det en dålig vana.

Nu ska jag ägna mig åt min morgonlast, dvs kaffekoppen och så ska jag surfa in på en mina laster för man får nog betrakta forumet som en last. Avskyr när jag inte tar mig in där pga nåt mysko fel på servern eller annat skoj. Egentligen är det ett kattforum men jag och många med mig häckar mest på Off Topic-delen. Det är där det roliga händer! Forumet hittar ni HÄR om ni blir nyfikna!

God morgon på er alla!

Phew och pust och stånk och stöööön..! Blev 1,5 timmes träning idag fast vi egentligen skulle haft vilodag. Hade missat att vi skulle ha genomgång med tränaren idag så självklart passade vi på att dra ett mördarpass. Avslutade med löpbandet i hyfsad uppförsbacke och i rask marschtakt vilket jag nu känner av så det dånar om det. Är så trötter och slut men ljuvligt avslappnad i kroppen. Ska gå och basta och sen dråsa ihop i soffan! Tränaren gav mig en annan ryggmaskin än "bakvända flyes" så förhoppningsvis ska inte nacken bråka mer.

Jag är så förvånad och amazed över att jag faktiskt KAN träna utan att gå sönder. Tänk om jag faktiskt blir starkare och friskare i kroppen? Att höfterna blir balanserade och jag slipper värk? Det vore ett smärre mirakel med tanke på att jag under så många år inte kunnat göra annat än promenera försiktigt med hunden. Ibland förändras livet åt ett bra håll!

Köpte mitt första MNY-lack för nån dag sen och har just slängt på första varvet. ÄLSKAR den! Lätt att applicera, torkar fort och färgen är underbart guldgrön. Vet några som varit missnöjd med den men för mig fungerar den ypperligt! Ska dänga på mina tre varv och sen försöka ta en vettig bild! Tre varv behöver den då den är väldigt ickeopak.
Så klart köpte jag matchande ögonskugga också!

Bilder kommer! Var bara tvungen att bli lite entusiastisk en stund och kluddra ner detta!

06.15 Mobilen ringer hysteriskt för att jag ska vakna. Jag har den värsta alarmsignalen jag kunde hitta och blir lika förbannad varje gång jag hör den. Vaknar gör jag ju förvisso, men allt som oftast vill jag slänga moben i väggen.
Note to self: Måste hitta en signal som väcker mig utan att jag vill döda telefonen.

06.30 Fixar frukost åt studenten i huset. Hasar runt i tofflor, joggingballor, nattlinne och kofta. Himla hippt!

06.45 Gör mig dagens första kaffekopp. Idag blev den helt ljuvligt rätt! Slår på lappisen och kollar FB, läser mina favvobloggar och loggar sen in här och börjar morgonens bloggutmaning.

07.20 Studenten går till bussen, tystnaden lägrar sig i huset och Milou kommer och bräker att det är dags att sova lite mer. Det betyder att jag ska tippa omkull i soffan så att hon kan sova på min bröstkorg, under hakan helst. Fast först ägna sig åt maniskt trampande. Ser ut som att jag lekt med ett rivjärn på halsen ibland.
Note to self no. 2: Klipp Milous klor oftare.

08.00--11.30 Slappa och sova om jag lyckats somna. Och innan alla börjar tänka att jag är en latmask som sover hela förmiddagen så kan ni sluta. I need it för min trasiga kropp och då gör jag det. Ennihu. Nog tjatat om det.

14.00 Fikapaus! Väcka Patrik om han jobbat. (nattjobbare) Lite mjukt och försiktigt viskande i örat till att börja med.
14.05 Väcka Patrik igen. Denna gång med lite mer kraft bakom. Tända lampan och skaka lite i honom.
14.10 Väcka Patrik och sakta börja bli irro för att han somnar om hela tiden. Försöker hålla honom vaken genom prat.
14.15 Väcka Patrik som somnat om IGEN....ja you get the picture..*gnisslar tänder*

Sen varierar dagen en del beroende på vad vi har att göra. På sistone har det ju varit lite julfixande, handla klappar, ringa runt lite, planera resan till Uppsala och annat jox. Huset är under uppfixning så vi bänglar lite med det också emellan varven. Just nu är det dock byggpaus med större projekt. Det är ju jul!

17.00 Sen äter vi ju middag nån gång också. Tidpunkten beror lite på om vi ska träna eller inte. Tränar vi blir det senare.

Resten av kvällen varierar rätt mycket beroende på ork, tid och lust att göra något. Jag sitter vid datorn, ser tv, stickar/virkar, kanske bastar, läser en bok eller annat som jag finner roande just då. Livet är rätt lugnt och skönt och efter en otroligt jobbig höst är det ganska skönt att bara ta det lugnt och go with the flow så att säga.

Nattrutinen består i att mata katterna en sista gång, ta lappisen, bädda ner mig och antingen se Dr Who eller läsa en stund. (Oftast är ju Patrik på jobbet då så David Tennant får hålla mig sällskap istället). Händer ofta att jag fastnar framför tv'n istället och ser gamla avsnitt av Big Bang, How I met your Mother och Supernatural. Försöker dock vänja mig av vid det då de avsnitten går seeeent. Kanske inte sitta och fnissa som en tok när man ska försöka vara trött?

Bazinga!

Whoop vad jag är nöjd idag! Kom till gymmet efter flera dagars uppehåll och bestämde mig för att mörda ihjäl mig på maskinerna. Sagt och gjort! Benpressen ökades till 61 kg och alla andra maskiner ökades också med mellan 5-10 kg! Lade till några fler moment också och testade löpbandet. Promenerade 2 km i rask takt och det var jätteskönt faktiskt. Dock behöver jag verkligen bättre skor om jag ska börja göra det kontinuerligt. "Flyes"- maskinen kan jag inte använda för den tar för mycket på min nacke och gör rejält ont på fel sätt så jag ska höra vad jag kan göra istället. Balansövningarna gick över förväntan idag. 3 kg hantlar i händerna och lyckades stå på bollarna ca 40 lyft utan att trilla ner! Yay!

Överpositiv som jag är just nu så ska vi dit igen i morgon. Först ett pass och sen en träff med tränaren. Ska bli roligt att se vad hon har att komma med för kul!

(Bloggutmaningens lista hittar du HÄR)

Idag ska jag alltså "spill it" vad gäller mina innersta hemligheter eller ytligaste svammel, bara inte någon vet det om mig. Hm. Intressant? Nå. Here goes!

1. Jag har fobi för myror efter att a) ha satt mig i en stack med björnmyror när vi nödankrat mitt under en storm och pappa skulle göra upp en eld, varvid han drog stockar till brasan och jag satte mig på ena hörnet, som inte var ett hörn utan en stack. Inte lätt när det är mörkt. b) haft myrinvasion när jag bodde hos syrran och myrorna under deras lägenhet (suterräng) bestämde sig för att det var trevligare att bo inomhus och tog vägen över/genom min SÄNG. Doktorn fick plocka bort en del myror i mig..oh the horror.

2. Jag älskar Hello Kitty- sockar och har börjat snegla på en pyjamas. Ja jag vet att jag inte är fem år gammal.

3. Är besatt i olika grad beroende på humör, av Dr Who och vill ha en sonic screwdriver- ficklampa. Så jäbbla koolt!

4. Skulle kunna tänka mig plastikoperation (på säker, godkänd klinik) av boobsen. Aldrig i livet i större, hellre mindre eller bara hasa upp dem en våning. Inbillar mig att nackontet skulle bli bättre.

5. Har aldrig haft körkort. Ser så kasst att jag inte får något.

6. Är kroniskt mörkrädd och går inte gärna ut genom dörren efter skymningen, vilket nu då innebär att jag inte går ut alls då det blir skymning typ en kvart efter gryningen. Inomhus har jag dock inga problem med att sitta i kolsvart mörker, ensam, mitt i natten. Logiskt? Icke.

7. Vågar inte se skräckfilmer av övernaturligt slag för då får Patrik följa mig på toan resten av natten. Gore- och slashfilmer går hur bra som helst. Det är ju bara blod, eller njä, cornsyrup är det ju faktiskt.

8. Orkar i perioder inte se nyheter på tv eller i tidningar. Blir sån overload av elände att jag blir deprimerad. På riktigt.

9. Tycker clowner är bland det obehagligaste som finns. Bleh!

10. Blir vansinnigt arg inuti när någon kallar mig "lilla vän". Vill slå in ansiktet på den som gör det. Spelar ingen roll om de säger det ack så gulligt och inte alls menar det nedsättande. Det börjar tvärryka ur mina öron.

Så där! Det var ju inte så svårt alls det där.

Blev en synnerligen lyckad dag idag! Miriam har gjort ett superfint pepparkakshus! Extra fint också för att det är det första egenkonstruerade huset! Jag petade lite i det när det var klart och satte in ett elektriskt värmeljus så att det ser ut som att det lyser genom fönstret. =) Några ihopbundna kanelstänger fick agera vedhög utanför knuten. Nu fattas bara lite fejksnö utanför och en liten tomte! En mycket liten tomte då, för annars kommer det att se ut som att tomten har druckit för mycket av Alice i Underlandets "växupp-dryck". Ska höra med Miriam om hon lyckades ta några vettiga bilder av det hela så kanske jag slänger upp en bild här!

Smygtog en bild av Milou när hon slocknat under granen. Ursäkta kvalitén på bilden men utan blixt (som hade väckt henne) så...

Men se så hon myser...



Julmust har jag bälgat i mig och svor bara lite för att vi inte hade några pepparkakor hemma. Granen är vederbörligen klädd så att Piff och Puff gladeligen hade bott i den med stolthet och räckt ut tungan åt de andra ekorrarna! Bilder kommer även på den när jag övertalat kamerakvinnan i huset att agera! Kan konstatera att vi blivit otroligt traditionsbundna här i huset. Gran, ljus, tomtar, bakning och annat som hör julen till är numer självskrivet att göra innan jul. För några år sen var det inte alls lika roligt som nu. Jag antar att man känner större lycka att göra sånt här när man själv är lycklig? Sen känns det extra viktigt att föra mammas traditioner vidare, nu när hon inte är med oss längre. Även om det känns som att hon kikar på vad vi gör och ändå är med på nåt vis.

Nu ska jag lägga mig och läsa vidare på "House of Night"- serien...

Sov gott!

Jag har en syster som är 13 år äldre än jag, vilket i praktiken betyder att när jag var yngre så var det som att jag hade två mammor. Gissa hur mycket jag gillade det när jag var 15? En mamma som oroade sig och en "mamma" som förmanade mig i oändlighet om allt jag INTE skulle göra...Dock hade det sina fördelar har jag upptäckt nu när jag är äldre och förståndigare (?). Mamma lärde mig om sånt hon lärt sig när hon växte upp och syrran lärde mig nutidskunskap. Hon var den som lärde mig att "föra mig" i sociala sammanhang, vilket jag haft enorm nytta av emellan varven. Det var min syster som tog med mig på diverse resor så jag fick se annat än husen i byn. Vi brukade åka till en ö ute i skärgården och bo där nån vecka varje sommar. Bada, paddla kanot och äta så god mat! När jag blev runt 13-14 flög jag själv söderut första gången för att hälsa på henne. Gud så världsvan jag kände mig på planet, i min gula klänning och illrosa pumps (eeek!) och håret i en flätuppsättning gjort av en klasskompis. På den tiden var jag inte flygrädd..

Vi gick på Naturhistoriska, som för alltid är mitt favoritmuseum, Skansen, Grönan och en massa utställningar. Promenerade i Gamla Stan och ständigt berättade hon för mig om allt jag såg och frågade om. Tack vare henne började jag älska Stockholm och det är med vemod jag tänker tillbaka på de åren. Min syster skulle ha blivit en utmärkt lärare har jag tänkt många gånger. Tyvärr hade jag väl inte alltid vett att lyssna på henne utan tyckte att hon "tjaaatade juuuu"..Det är tur att man växer upp och kan titta i backspegeln! I alla år har hon ställt upp när det varit kris, om jag behövt hjälp eller trasslat till det för mig ekonomiskt. Varit min krockkudde mer än en gång.

Man önskar ju att man haft dagens insikt och kunnat hoppa tillbaka i tiden och ge sig själv en käftsmäll när man varit otacksam, ytlig och inte alls uppskattat den omsorg och omtanke hon visade mig och de mina. Det var väl en osäkerhet och tvivel på att man dög som man var, som spökade. Ett behov att klara sig själv och ta hand om sitt eget elände som krockade med en bristande förmåga att göra det. I mitt fall resulterade det i att jag slöt mig som en mussla och berättade ingenting för någon. Dels för att de inte skulle oroa sig och dels för att jag kände mig så patetisk för att jag inte klarade mig själv. Sen blev jag arg när jag fick frågor om varför jag var tyst, hur jag mådde, vad jag gjorde...

Naturligtvis skapades ett avstånd emellan oss. Marianergraven deluxe under rätt många år. Fram och tillbaka har vi tassat oss runt och missförstått varandra. Det hade kunnat bli en bitter dans utan slut om inte viljan funnits att förändra oss själva och ta nya tag. Tack och lov i alla fall att jag numer verkligen känner henne och hon mig och att vi kan vara varandras stöd och än viktigare, vara vänner...

Lätt. Bara kika i min lista till höger i bloggen. En del läser jag för att det är vänner som skriver, en del för att de skriver om mina intressen och en del bara..för att! Jag är inte sån att jag rotar runt på nätet efter intressanta bloggar hela dagarna så jag har nog noll koll. Oftast går jag via Alizarines eller Karusellens blogg om jag vill läsa om smink- och lacknyheter eller få bra tips och inspiration vad gäller att få på sig dagens ansikte. Ibland känns det ju som att det vore kul att ha lite extra färg och då är verkligen Karusellen det ställe man ska leta på.

I Rebeccas blogg får man inspiration till allt möjligt man inte tänkt på förut. Som att göra smycken av sjöglas eller virka världens sötaste tax!

Min dotters blogg läser jag så fort hon uppdaterat för att hon har så sjuk humor. Hon kan skriva om världens eländesdag och ändå sitter jag och fnissar hejdlöst emellan varven.

Oh well. Det blir inte så uttömmande om mitt bloggläsande som sagt...Nu ska jag ta på mig ansiktet och sen ska vi åka iväg och kika på lite julklappar!

Ha en bra dag!

Ingen Olle till finalen...vad riktigt besviken jag blir. Först åker Linnéa med sin underbara, personliga röst och nu Olle, mitt sista hopp om en lite mer nyanserad sångare i finalen. Hoppas av hela mitt hjärta att Olle kommer ut med en skiva så att man får höra mer av honom.

Här kan ni höra Beautiful Day

Bloggutmaningen från den 25/11 fortsätter. Listan hittar ni HÄR.

Att kvart i sju på morgonen försöka samla tankarna runt min tro är inte lite begärt. Kan knappt samla tankarna runt min kaffekopp just nu. Det här blir en kombination av tro och mitt sätt att försöka leva.

Jag tror att det finns ett gudomligt väsen. Något som vakar över oss alla. Inte nödvändigtvis den kristna Gud jag läst om i bibeln och som stora delar av min släkt tror på. Jag är nog inte "kristen" i min tro men är inte så förmäten att jag säger till dem att de har fel i sin tro. Att Jesus fanns som person och profet är det väl ingen tvekan om rent historiskt. Att han gjorde gott, talade om kärlek och levnadsregler i en orolig och osäker tidsera ser jag inte alls som otroligt. Sen om han var Guds son...

Pratade för ganska länge sedan med en mycket klok kvinna om Buddhismen och dess lära och jag antar att OM jag skulle sätta ett namn på min tro så är nog buddhismen närmast. Jag tror på att vara snäll och göra gott. What goes around, comes around. Att utvecklas av det som händer i ens liv och se vad det är tänkt att man ska lära sig av tråkiga saker som händer. På nåt vis blir de lättare att bära när man vet vad man ska lära sig av det hela. Vad man ska ta med sig och vad man ska lämna därhän. Att ta emot och göra sig vän med sin smärta, kämpa med den istället för emot den, gör den lättare att bära och gör det lättare att växa som människa, genom smärtan. För man kommer ju ut i andra änden av den, förr eller senare och då kan vägen dit, förståelsen om varför, vara det som räddar en. Att inte bli bitter och förgrämd och hytta med näven åt hur orättvist ens liv är/har varit.

Märker att det blir lite svamligt det jag skriver men jag skyller på den tidiga morgonen. Reinkarnation är en sak jag grubblar på också. Energi kan inte förstöras, bara omvandlas minns min hjärna från skolan. Människan består till stor del av energi. Vart tar den vägen när vi dör? På nåt vis tror jag att vi kommer igen. Att det blir en genomgång av vad man åstadkommit i sitt liv och sen får man komma tillbaka och lära sig det man missat. Lite som att gå om en klass. Har du varit en god, vänlig människa kanske du får en lättare liv nästa gång och om du varit styrd av elakhet, girighet osv så kanske du får komma igen i ett liv där du får lära dig vänlighet och generositet. *filosoferar*

Sen tror jag på vetenskapen också, måste jag ju tillägga så ingen får för sig att jag förnekar dess existens när det gäller evolutionen. Tror inte att den kristne guden skapade jorden, möjligen att han var arkitekt när den redan fanns där. Skämt åsido. Varför kan inte religion, new age och vetenskap existera tillsammans?

Tror att det finns så mycket mer i denna värld än det vi ser med blotta ögat också. Det s.k övernaturliga tror jag finns brevid oss hela tiden och ibland ser vi glimtar av det men förklarar bort det för sådan är vår natur. Jag behöver inte bevisa att det finns för att tro på det. Allt går inte att förklara bort och under min uppväxt såg jag saker som garanterat inte hade någon acceptabel förklaring. Mer om detta kanske någon annan gång då det ju egentligen inte ingår i begreppet religiös tro.

Min livsfilosofi är för mig väldigt enkel. "Man lär så länge man lever" och under tiden försöker man ha lite roligt också. Kärlek, respekt och att inte döma hunden efter håren. Jag försöker förlåta dem som gjort mig illa i mitt liv. Jag orkar inte leva med hat så det är nog till största del för min egen skull. Det har tagit mig mååånga år att komma så här långt i mitt tankesätt och jag har säkerligen lång väg kvar. Det ÄR svårt att inte vara bitter och arg ibland, men...vem lider av det om inte jag själv?

Mitt glas är halvfullt, inte halvtomt.

Seriöst?! Hur kan de vara så schizofrena? Vet inte hur många gånger jag hittat något på nätet som sen inte finns i butiken. Inte i någon butik i de 2 städer jag letat i. Är så irriterad på detta. Det är som att det vore två helt skilda butiker! Nu senast en röd klänning, slut på nätet, finns inte i butikerna. Innan det var det skor och innan det var det en blus and I can go on forever...

De kunde väl åtminstone ha en sökfunktion länkad till butikerna så att man kan få veta på en gång?

*muttrar och letar vidare efter den perfekta, röda klänningen*

Ack ett sånt lämpligt ämne så här nära jul! Hähä.

Mina absoluta favoritsaker som är det första i sakväg jag skulle rädda om det började brinna är mina böcker. Utan mina älskade böcker hade livet tidvis varit väldigt tomt. När jag var liten bodde jag på landet i en liten fiskarby. Jag var den enda personen under 30 år i hela byn och hade därför inga andra barn att leka med. Jag var mest ute i skogen, med mamma i trädgården (vi hade enorm trädgård) eller lekte med katterna. Men en dag kom ett nytt fenomen till vår lilla by- bokbussen.

Det bokstavligt talat, eller ska jag säga skrivet, förändrade mitt liv! Jag gick in i bussen och hamnade i en annan värld! Jag brukade låna ungefär 15 böcker i veckan och läste ut dem alla innan bokbussen kom igen. Lärde mig läsa när jag var fem och läste ganska fort. Jag brukade sitta vid öppenspisen i hallen och läsa för det mesta, men jag gick ingenstans utan en bok i handen. Läste när jag åt till och med. Att inte mamma blev galen! Det gick inte att få kontakt med mig när jag läste nämligen, för jag var så inne i böckerna. Böckerna blev mina bästa vänner som aldrig övergav eller svek. Det tog ju inte alltför länge innan barn- och ungdomsavdelningen var plöjd så då gav jag mig på klassikerna. Den som körde bokbussen var mycket intresserad av böcker själv och var bra på att ge förslag till mig. När bokbussen slutade komma någonstans när jag var runt 13 år så hade jag läst det mesta de hade. Älskade bokbussen! Nostalgi..

Ljudböckerna, min mp3 och cd-spelare rankar hyfsat högt också. Det är ju böcker det med!

Favoritsak nummer två är min laptop. Skulle känna mig helt utelåst från världen utan den, då många av mina sociala kontakter sker via msn och fejjan. Ja, jag är helt besatt av min datoriserade lilla värld och Lappis är guld värd. Gå aldrig sönder, lilla vän, please?

Lite mer fåfänga saker då? Mina nagellack, surprise va? Utan lack är jag naken. Ögonskuggor har jag drösvis av och i perioder blir jag kreativ med dem också och gillar att leka med färger. Plattången får vi inte glömma! Utan den ser jag ut som Kvasthilda.

Filmerna...vi har väl ungefär 200 filmer i huset. Den samligen ökar stadigt då vi är filmnördar deluxe både Patrik och jag. Olika smak, men lika nördiga. =)

Sen har man ju en miljon småsaker som man inte vill vara utan, saker från mamma, minneslådor, mina älskade tofflor, smycken, mina garner, min vita jultomte Fritjof samt den nya tomten Jeffrey som jag fick igår av min kära dotter, foton, mina grållor (way för stora joggingbrallor med färgstänk), en och annan väska och annat jox som gör livet roligare...

Man blir inte lyckligare med en massa saker, men visst tillhör de guldkanten i tillvaron och underlättar en tråkig dag. Jag känner fortfarande och alltid samma förväntan när jag öppnar en ny bok och här för ett tag sen när min dotter frågade vad jag ville ha i julklapp påpekade hon med lite trött röst, "inte böcker nu IGEN"...

Serien om Narnia läste jag första gången när jag var 7 år, lånat i Bokbussen. Har läst om den genom åren och älskat den lika mycket varje gång då man hittar andra djup och betydelser i den när man är äldre. C.S Lewis är en stor favorit...

Jag VILL ha det här!!! Lånade bilden av Krex. Lacket kommer från OPI och heter Tease- y- does it? Det glittrar i rosa och koppar och är alldeles underbart! Om jag fick ett enda OPI-lack i julklapp så må det vara detta!

Idag ska det handla om vänskap och jag dyker huvudstupa in! Vänner är människor i ens liv som man kanske inte pratar med varje dag men när man väl gör det känns det som att det var 2 timmar sen sist. Mina bästa vänner är lite spridda över världen och jag saknar dem nästan varje dag.

En bor förvisso bara några timmar bort, men det är nog långt för att man inte direkt kan fika tillsammans så där helt lätt. Vi blev vänner 2006 genom ett föreningsarbete och jag kände direkt att R var en tjej jag verkligen gillade! Vettiga åsikter, smart, snabbtänkt och väldigt snäll utan att vara undfallande och mesig. Hon kör sitt eget race och har sin egen stil och jag beundrar det! Under svåra tider har hon funnits där och stöttat mig, lyssnat och gett goda råd och sparkat mig i häcken när jag behövt det. Utan henne hade jag inte tagit det stora steg jag tog för snart 2 år sen. Hade inte vågat. Man kan lugnt säga att hon hjälpte mig att förändra mitt liv till det bättre. Vet inte om jag nånsin tackat henne för det, men kanske att hon vet vad hon betyder för mig även om vi inte pratar så mycket just nu. Dessutom "presenterade" hon Dr Who för mig, bara det...!

Vännen L som jag känt en halv evighet har nog bokstavligt räddat livhanken på mig en gång när jag blev riktigt, riktigt sjuk och alla andra vänner försvann. Hon har aldrig betraktat mig som en sjuk, svag människa och likt R har hon peppat mig ofantligt till att ändra mitt liv och mitt sätt att tänka. Vi har ägnat många timmar åt att analysera livet, kärleken och allt som fallit oss in. Vi har dansat oss sanslösa ett antal gånger och vi har så roligt när vi hittar på saker. Som att gå vilse i skogen med hundarna för att vi surrade så mycket och glömde bort att se vart vi gick..Eller att köra vilse halvvägs till Skellefteå första gången jag skulle träffa min nuvarande fästman och var så nervös att jag glömde alla vägbeskrivningar...Med henne kan jag också prata om allt på denna jord och det enda som är synd är att vi inte kan träffas så ofta som jag skulle önska.

Konstaterade för länge sen att jag aldrig varit typen som haft många kvinnliga vänner. Har väl tyvärr stött på stereotypen "bitch" och litat på fel personer. Jag har svårt med "spelet", snacket och attityden som en del har. Varför inte bara vara rak? Säga det man tycker? Intriger gör mig spyfärdig och tyvärr har jag haft s.k vänner som kört det som nån slags hobby och rent ut sagt gjort illa folk. Fy f-n för det. Leka med känslor och spela ut människor mot varandra som i den värsta dokusåpa. Undrar om de någonsin är riktigt lyckliga? Eller om de tror att alla gör så och aldrig får uppleva sann vänskap?

Har svårt att lita på folk och verkligen släppa in dem. När jag väl gjort det så stannar de där. Mina vänner är såna som får kritisera mig hårdare än någon annan för de känner mig bäst och jag blir inte arg utan tar till mig och försöker förändras. Jag vet att de inte skulle säga saker för att jäklas med mig. Ärlighet i vänskap är något jag värderar högt. När man sen får uppskattning betyder den otroligt mycket och man blir så glad!

Jag är rätt vimsig av naturen och har en förmåga att vara lite dålig på att höra av mig i perioder och har väl egentligen ständigt dåligt samvete för det. Kommer alltid på att jag måste ringa på de mest okristliga tider på dygnet och tänker att jag ska göra det i morgon bara för att anfallas av nästa dags triviala bekymmer och plötsligt är den dagen också slut...tack gode gud för msn säger jag bara! Facebook är en annan plats som är trevlig att ha just för att se vad som händer i människors liv. Jag har som princip att bara lägga till människor jag kan tänka mig att sitta ner och ta en kaffe med och prata om livet. En del samlar antal och skryter med sina 758 vänner men jag undrar jag..hur väl känner de varandra egentligen? Skulle dessa ställa upp i en kris? En vän ska inte vara en siffra i statistiken, då har jag hellre bara 5 stycken i min lista om jag vet att jag kan lita på dem.

Jag önskar att jag i alla fall ibland lyckas vara en lika bra vän för mina vänner som de är för mig.

Love u guys!