Idag ska det handla om vänskap och jag dyker huvudstupa in! Vänner är människor i ens liv som man kanske inte pratar med varje dag men när man väl gör det känns det som att det var 2 timmar sen sist. Mina bästa vänner är lite spridda över världen och jag saknar dem nästan varje dag.

En bor förvisso bara några timmar bort, men det är nog långt för att man inte direkt kan fika tillsammans så där helt lätt. Vi blev vänner 2006 genom ett föreningsarbete och jag kände direkt att R var en tjej jag verkligen gillade! Vettiga åsikter, smart, snabbtänkt och väldigt snäll utan att vara undfallande och mesig. Hon kör sitt eget race och har sin egen stil och jag beundrar det! Under svåra tider har hon funnits där och stöttat mig, lyssnat och gett goda råd och sparkat mig i häcken när jag behövt det. Utan henne hade jag inte tagit det stora steg jag tog för snart 2 år sen. Hade inte vågat. Man kan lugnt säga att hon hjälpte mig att förändra mitt liv till det bättre. Vet inte om jag nånsin tackat henne för det, men kanske att hon vet vad hon betyder för mig även om vi inte pratar så mycket just nu. Dessutom "presenterade" hon Dr Who för mig, bara det...!

Vännen L som jag känt en halv evighet har nog bokstavligt räddat livhanken på mig en gång när jag blev riktigt, riktigt sjuk och alla andra vänner försvann. Hon har aldrig betraktat mig som en sjuk, svag människa och likt R har hon peppat mig ofantligt till att ändra mitt liv och mitt sätt att tänka. Vi har ägnat många timmar åt att analysera livet, kärleken och allt som fallit oss in. Vi har dansat oss sanslösa ett antal gånger och vi har så roligt när vi hittar på saker. Som att gå vilse i skogen med hundarna för att vi surrade så mycket och glömde bort att se vart vi gick..Eller att köra vilse halvvägs till Skellefteå första gången jag skulle träffa min nuvarande fästman och var så nervös att jag glömde alla vägbeskrivningar...Med henne kan jag också prata om allt på denna jord och det enda som är synd är att vi inte kan träffas så ofta som jag skulle önska.

Konstaterade för länge sen att jag aldrig varit typen som haft många kvinnliga vänner. Har väl tyvärr stött på stereotypen "bitch" och litat på fel personer. Jag har svårt med "spelet", snacket och attityden som en del har. Varför inte bara vara rak? Säga det man tycker? Intriger gör mig spyfärdig och tyvärr har jag haft s.k vänner som kört det som nån slags hobby och rent ut sagt gjort illa folk. Fy f-n för det. Leka med känslor och spela ut människor mot varandra som i den värsta dokusåpa. Undrar om de någonsin är riktigt lyckliga? Eller om de tror att alla gör så och aldrig får uppleva sann vänskap?

Har svårt att lita på folk och verkligen släppa in dem. När jag väl gjort det så stannar de där. Mina vänner är såna som får kritisera mig hårdare än någon annan för de känner mig bäst och jag blir inte arg utan tar till mig och försöker förändras. Jag vet att de inte skulle säga saker för att jäklas med mig. Ärlighet i vänskap är något jag värderar högt. När man sen får uppskattning betyder den otroligt mycket och man blir så glad!

Jag är rätt vimsig av naturen och har en förmåga att vara lite dålig på att höra av mig i perioder och har väl egentligen ständigt dåligt samvete för det. Kommer alltid på att jag måste ringa på de mest okristliga tider på dygnet och tänker att jag ska göra det i morgon bara för att anfallas av nästa dags triviala bekymmer och plötsligt är den dagen också slut...tack gode gud för msn säger jag bara! Facebook är en annan plats som är trevlig att ha just för att se vad som händer i människors liv. Jag har som princip att bara lägga till människor jag kan tänka mig att sitta ner och ta en kaffe med och prata om livet. En del samlar antal och skryter med sina 758 vänner men jag undrar jag..hur väl känner de varandra egentligen? Skulle dessa ställa upp i en kris? En vän ska inte vara en siffra i statistiken, då har jag hellre bara 5 stycken i min lista om jag vet att jag kan lita på dem.

Jag önskar att jag i alla fall ibland lyckas vara en lika bra vän för mina vänner som de är för mig.

Love u guys!