Nu kan jag nästan andas! I alla fall genom ena näsborren och det är en klar förbättring. Tog en eucalyptusbastu i går kväll och den verkar ha hjälpt. Ja, jag vet att man inte ska basta när man är sjuk men vad faen...jag var tvungen att göra nåt radikalt. Dagen har spenderats hos tandläkaren där jag även var i går och muntrare kan man ha det helt klart. Dels lider jag av tandläkarskräck å det grövsta och sen hatar jag sprutor. Men arbete med krona påbörjades och idag blev jag en visdomstand fattigare.

I morgon ska det visst inte regna så då ska jag gräva blombänk, förkyld eller inte!

Nu blir det jordgubbar och film!

 

I går kom jag hem ifrån Uppsala och med mig har jag influensa. Däckade efter 4 dagar hos kära syster och enligt dem har jag ca 4 veckor till framför mig. Uäh. Så trött, febrig, ont, snuvig deluxe osv....

On the bright side så har alla blommor överlevt att jag varit borta. Det blommar ju till och med! Typiskt att jag är sjuk när jag behöver gå ut och gräva en ny blombänk. Typiskt att det regnar och är ungefär +10 ute. Inte har jag hjärta då att gräva ner mina bäbisar. De lär ju frysa ihjäl omgående.

I alla fall så har jag ändå haft det superhärligt i söder. Var i Enköping en dag och jag måste säga att jag älskar denna lilla mysiga stad. Har ni inte fikat hos Fabian Flink så gör det genast. Eller knata runt och se alla deras fina parker...Om jag flyttar söderut nån gång i mitt liv igen så blir det dit.

Nu kaffe!

 

Denna hittade jag på Rappnes trädgårdar...

När värmen väl kommer här uppe så är det enligt principen "nu jävlar har ni klagat hela vintern på kylan så EAT THIS!!!" och så blir det +28 grader och asfalten smälter. Typ. Det är varmt. Det är riktigt otroligt varmt. Inga problem alls så länge den värmen håller sig utomhus. Älskar att sitta och lata mig på ett café och dricka mineralvatten och stirra på solen genom mina Prada. Knata i klänning hela dagen och bara mysa. Helt okej. Mindre roligt är det när man kommer in och inser att det är lika varmt inomhus som utomhus och ju längre dagen går desto varmare blir det inne. Rekordet i går kväll var +29, 6. Då började det kännas lite löjligt nästan. Fram med fläkten och iskall, blöt handduk runt huvudet! Tjoho!

Vi ska bängla ihop en vettig myggdörr så man kan vädra ordentligt utan att riskera att traktens alla getingar ska ta sig in. Dels är de verkligen inte mina polare, dels vill jag inte att katterna ska bli stungna. Den oron slipper jag gärna. Katterna slipper nog gärna ett veterinärbesök också. Jag kan inte klandra dem.

Nå. I denna värme kanske man vill köpa en schysst bordsfläkt?

Morsning! Har tillbringat morgonen med att försöka få tag i en läkare på dess telefontid samt sörplat i mig en kopp kaffe. Kaffet tog slut och telefontiden likaså. Tji läkare. Förstår inte hur det är tänkt att X antal personer ska hinna få prata med sin läkare när telefontiden endast är 45 minuter. Eller är det tänkt att 45 personer ska prata i exakt en minut? Det vore ju finurligt i och för sig. De kanske skulle börja med telefonkö istället? Då vet man i alla fall att man kommer fram- nån gång. Som det är nu så ringer man en gång i minuten tills tiden är slut. Sen svär man. Allt detta ilskeadrenalin har gjort mig tvärpigg i alla fall, alltid något! Jag passar på att njuta av att det är relativt mänsklig temperatur inomhus än så länge. Om ett par timmar blir det olidligt. Kanske man skulle ägna sig åt lite blompyssel utomhus?

Så här såg min täppa ut när syrenen var nyplanterad

 

Oj. Även denna morgon lyckas jag med konststycket att sätta kaffet i halsen. Återigen en artikel i AB som jag inte kan låta bli att kommentera. En KD-polititker vill ändra abortlagen samt göra det lättare att adoptera barn inom Sverige för att det ju "är bättre att födas än inte få födas alls". Denna politiker vill ändra lagen så att fri abort inte får ske efter vecka 12. Gränsen ligger nu på vecka 18. Hon menar på att kvinnor som inte vill ha sitt barn ändå ska bära det i 9 månader och sen adoptera bort det.

Förvisso tycker jag absolut att det ska bli en möjlighet att få adoptera lättare inom landets gränser. Det ser jag inget fel i som så men kan inte nog mycket om adoptionslagarna för att yttra mig alltför tvärsäkert om det hela.

Jag citerar Gunilla Gomér:

– "Jag jobbar mycket för just de ofödda barnens rätt att få leva. Och det är klart det är bättre att få födas än att inte få födas alls, även om det aldrig är en fördel att växa upp med andra än sina biologiska föräldrar"

Hm. Hon lyckas i samma mening med konststycket att lobba för adoptioner och samtidigt säga att det ändå inte är bra? Att biologiska föräldrar är att föredra, any given day. Det håller jag absolut inte med om. Det finns drösvis med olämpliga föräldrar som utnyttjar sin "god given right" att skaffa barn som sedan får växa upp i ett helvete av exempelvis missbruk och slagsmål.

Adopterade barn är oftast otroligt efterlängtade. Föräldrarna kan ha fått kämpa i flera år innan de slutligen får hem sitt älskade barn. Ofta efter att ha genomgått IVF och provat på alla upptänkliga vis att få egna barn. Hur kan det inte vara en fördel mot att födas in i ett hem utan förutsättningar eller mycket dåliga sådana? Man blir inte automatiskt en bättre förälder för att man fött barnet själv.

Abort då?

Det är inte alltid man märker att man är gravid innan vecka 12. En del kvinnor har menstruationsliknande blödningar de första månaderna så det är inte självklart att man märker det så tidigt. I Sverige har kvinnan rätt att själv välja bort en graviditet och det är en rätt jag tycker att vi ska vara mycket rädda om. De flesta normalt funtade kvinnor använder inte abort som ett preventivmedel utan ställs ofta inför stor vånda och smärta när de inser att de blivit gravida och det absolut inte passar in i deras liv.

Listan på varför kvinnor väljer att göra abort kan nog göras hur lång som helst, men de jag känner som har gjort det har faktiskt i mångt och mycket haft barnets framtid i åtanke. De kanske inte har ekonomin för att ta hand om ett barn eller känner sig inte känslomässigt mogna för ett barn. Ålder, förhållande, arbete och pengar för att inte tala om hälsa. Omständigheterna är många. Men ingen ska få för sig att abort är en lätt sak.

Så klart finns det personer som hellre chansar och kör utan kondom eller övrigt skydd, leker rysk roulette med sin fertilitet. Det är ju bara tvärkorkat! Jag tror att det i många fall handlar om okunskap och omognad och en viss övertro på att "det händer inte mig". Precis som Daniel Pernikliski skriver i sin krönika idag:

"Tycker man att det är bra med färre aborter – och det tycker väl alla, inte bara kristdemokrater – måste man öka stödet för framförallt ungdomar. Utan att rucka på rätten till fri abort. Man borde jobba mer på ansvarsfördelningen för att skydda sig. Vad hände exempelvis med p-piller för män? Lösningen måste vara att minska antalet oönskade graviditeter. Inte att fullborda dem".

Medhålles! Lika ansvar för man och kvinna när det gäller preventivmedel. Varför ska kvinnor vara mer ansvariga för att inte bli gravida? Dock är det ju så att utan sperma blir det inga barn. Vad vi behöver är fler preventivmedel som är snällare för kroppen. Näst intill alla preventivmedel för kvinnor är hormonella och har många oönskade biverkningar. För män finns kondom. Punkt. Dags att komma på nåt nytt kanske?

Summan av kardemumman är väl att barn ska vara önskade. De har inte bett om att få födas. Jag vill inte se Sveriges kvinnor bli så begränsade i bestämmanderätten över sina egna kroppar att vi får tillbaka svunna seklers galgaborter. Hur många kvinnor har inte dött genom åren när icke licensierade läkare utfört illegala aborter? I länder där aborten inte är en rättighet?

Varför i hela fridens dagar tror KD att kvinnor som verkligen inte vill få barn skulle tycka att det är okej att bära ett i 9 månader, med allt vad det innebär, för att sedan ge bort det? När lagen säger att de inte behöver? När lagen säger att vi faktiskt har rätten att bestämma över våra egna kroppar?

Alla barn har rätt att leva är något man ofta hör i dessa sammanhang. Jag skulle vilja säga att alla barn har rätt att känna sig önskade och välkomna när de väl kommer...

Nedanstående citat hittar man i kommentarsfältet till en artikel i AB om ungdomar som kliver ur garderoben inför sina föräldrar:

"Jag vill här med utmärka Sveriges särklass största soptunnor till grupp form av vänsterfanatiska manshatande talibanfeminister ser ut som skit och klär sig som sådan och deras allierade i form av HBT grupper - Den dan ni tar över Sverige kommer aldrig att hända Bort med er NU tack!"

Ignorera språkbruket och läs ett varv till. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. I ovanstående kan man utläsa, inte bara homofobi utan även en skrämmande syn på på det samhälle vi lever i samt en stor dos av fördomar. Jag trodde vi hade kommit längre i Sverige. Att fortfarande sitta kvar på sin jäkla stubbe i skogen och tänka att alla (tjejer i detta fall) lesbiska är fula, okvinnliga manshatare som ska ta över världen och förstöra allt vad manligt är; det är så löjligt så jag vet inte vad! Och vad då "ta över"? Ta över vad? Det är ju inte som att HBT-människor är beväpnade till tänderna och ger sig ut på gatorna och mejar ner alla som är hetero? Gaybashing är en betydligt vanligare företeelse. Lilla lördagsnöjet för packade homofober i vårt avlånga land.

Men åter till huvudfrågan; vad säger man när ens barn berättar att de är gay? Jag kan ju bara svara för mig personligen och jag har min åsikt klar sedan många år tillbaka. När jag fick barn var det en av många saker vi pratade om när dottern var liten. Orden jag skulle ha sagt om situationen uppstått i min familj är: "Var lycklig"! Jag bryr mig inte om huruvida mitt barn hade blivit gay eller inte, så länge barnet blir lyckligt. Så himla enkelt. Det är inte upp till MIG att komma med krav på vad mitt barn ska ha för kärleksliv, för livspartner eller hur barnet väljer att leva. Det enda jag har "rätt" att önska är att mitt barn ska få vara lyckligt, friskt, jobba med något de trivs med och vara nöjd med sitt liv.

Uttalanden som citatet högre upp gör mig mörkrädd. Ponera att den skribenten har barn som kommer hem och berättar om sin nya kärlek som är av samma kön? Vad blir reaktionen? Knappast stödjande känns det som. Det enda som antagligen händer är att en förälder med den attityden kommer att förlora kontakten med sitt barn. Den sexuella läggningen lär inte försvinna, men jag kan nästan garantera att barnet gör det.

Det är nog ett väldigt svårt beslut för en tonåring att komma ur garderoben inför sina föräldrar och jag känner att då om någonsin bör man vara ett stöd och visa att kärleken alltid finns där. Frågor kommer så klart, men det kan man väl ta sen? Så många föräldrar har sagt orden "det spelar ingen roll, du är bäst ändå" i olika sammanhang genom barnets uppväxt och det är ord som borde gälla även här. Det är nog svårt att klara alla andra krav från omgivningen, samhället och livet i stort utan att ens barn dessutom ska behöva känna att de inte är accepterade av de som borde älska dem mest- föräldrarna.

I slutänden, vad är viktigast? Ett lyckligt liv med mycket kärlek och acceptans skulle jag tro. Är det inte det vi alla strävar efter?

Tjoho! En av pelargonerna blommar! Och god morgon på er! Försökte ta en bild av den lilla rackaren men ljuset låg så konstigt så jag gör om det senare. Idag ska lökpelargonerna omskolas och få egen kruka. Ska bli spännande att se om de köper den ändringen. De har blivit såpass stora nu så det är hur som helst dags. Kanske att jag tar lite bilder och petar in i bloggen?

I går blåste det här uppe i norr. Tror knappast någon missat det. Jag kikade ut i går kväll för att titta till blommorna och väntade mig verkligen en katastrof, men inte det inte! De är helt klart tåligare än vad man tror. Mina 2 pensékrukor var förvisso inte direkt torra (heh, swimmingpool) men blommorna såg överlyckliga ut. Jag tror att de i hemlighet gillar busväder.

Gårdagen bjöd också på skörd av rabarber...Jisses vad mycket rabarber vi har i en pytteliten täppa. Mutantrabarber helt klart! Vi fick slänga en del som var grova som en arm, helt groteska, men fick ändå ihop 6,6 kg rabarber som vi skalade, skar och satte i påsar med socker. Så nu klurar jag på vad man göra för gott med rabarber förutom kräm, paj och saft. Någon som har några förslag? Skriv gärna i kommentarsfältet om ni har nåt extra mumsigt jag borde testa.

En liten promenad i skogen har vi också hunnit med...

Läste just i Aftonbladet att en älskad skådespelare gått hädan. Vi som vuxit upp familjen Macahan vet så väl vem han är.
Rest in Peace, James Arness. Du var min barndomshjälte och jag ville att min mamma skulle gifta sig med dig.

...och förresten! Tummen ner för H&M. De har massor med kläder i katalogen som ALDRIG går att hitta i butiken, vilket börjar bli rejält irriterande när det händer många gånger i rad. Jag förstår att de inte kan ha samma sortiment exakt, pga utrymmesskäl, men hur svårt kan det vara att ha funktionen "se om det finns i din butik" på sin sajt? Clas Ohlson har det med sitt sortiment och jag har sett fler som jag inte minns just nu. Det skulle underlätta massor!

Återigen gick vi på niten återigen att de hade flera olika par skor på nätet som givetvis inte gick att uppbringa i butik. Tröttsamt.

Uh vilken mardröm...

Av någon anledning var vi i Finland och hade med oss bägge katterna. Milou var som en iller och skulle rymma hela tiden så vi fick jaga henne ständigt. Vi lyckades fånga henne efter ett par steg varje gång oftast. Utom den sista...jag satt och räknade finska mynt som jag hade hittat, en del stora som locket på burkar eller som knappar, och jag ville veta hur mycket de var värda. Tydligen var de vita mynten värda mest. Plötsligt ser jag Milou krypa ut genom ett öppet fönster och får världens PANIK och kastar pengarna och springer efter henne.

Jag har med mig ett tunnare rep som jag kastar i hopp om att hon ska bli distraherad och börja leka med snöret, men det som händer är att hon vänder sig om och snor in sig i repet! Sen hoppar hon uppåt mot en stolpe av nåt slag och slår runt flera varv  ( och hur det låter när hon slår mot metallen med kroppen...) för att sedan bara hänga. Blod överallt. Blod i hennes söta ansikte, blod som droppar ner mot marken...Jag rusar fram och får ner henne och försöker lyssna på hennes lilla hjärta för att höra om hon lever och ser hur skadad hon är. Jag vägrar att inse nånting alls utan börjar trycka lite på hennes hjärta ungefär som hjärtmassage och till slut vaknar hon och jag fattar att hon kommer att överleva. Jag försöker rengöra henne så gott jag kan och lindar in henne i en mjuk filt som jag hittar i min bil. Jag bär iväg henne i famnen, gråtande, och sen vaknar jag jätteskärrad.

Gissa om jag kan sova?
Gissa om jag sitter och äter frukost kl 06.14 istället?