Nu är det många år sen jag fick min diagnos på Fibromyalgi men ständigt lär jag mig nya saker om sjukdomen. Hittade en artikel i Aftonbladet idag som i stora drag även beskriver min vardag. Då jag likväl som Terese i artikeln blivit bemött med misstro både från omgivning och läkare tycker jag att det är viktigt att sprida kunskap om det här.

Gun Alm, ordförande i svenska fibromyalgiförbundet tycker till under artikeln om Terese. Där hittade jag något jag inte läst tidigare, nämligen att även små barn kan få sjukdomen. Att den är genetisk visste jag och även att män kan få det. Jag kan inte föreställa mig hur svårt det måste vara att drabbas när man är en liten knodd. Det är tufft nog när man är vuxen. Just det där med att känna att man inte räcker till, man vill inte säga nej, vill inte "förstöra" för alla andra osv är väldigt typiskt mig också. Med åren har jag blivit bra på att bita ihop och göra det jag tänkt även om benen knappt bär mig. Med tjurighet kommer man oväntat långt!

Självklart måste man ibland ge sig och konstatera att man inte orkar. Man måste ge sig själv tillåtelse att vila en dag om det är illa. Men det är ju så himla svårt! Jag antar att det har att göra med- fortfarande- att jag har så svårt att acceptera sjukdomen. Jag vet ju att den finns där för resten av mitt liv men jag är trotsig. Jag vägrar. Jag kan minsann!

Idealet måste ju vara att hitta en balans mellan vila och tjurighet så att man kan fungera utan att köra slut på sig själv helt och hållet. Jag vill ju leva ett så normalt liv som möjligt trots att jag ständigt bär fibromyalgin med mig. Ett råd vill jag också passa på att ge till alla som har en vän eller familjemedlem med fibromyalgi; visa att ni tror dem! Att ni accepterar och respekterar deras ord. Trots allt är det så att utan familj och vänner som tror på en så blir man otroligt ensam och knäckt. Både i kropp och själ.

Man kunde tro att vi lever på medeltiden om man lyssnar till de upprörda röster som gnäller över att Laila Bagge vill kunna fortsätta sitta i juryn för Idol en gång i veckan. Really? EN gång i veckan och det börjas tjuras om att hon är en dålig mamma. Det är ju faktiskt två föräldrar involverade i denna bäbis och jag är helt övertygad om att fadern kan ta hand om barnet EN kväll (vafan, säkerligen 7 kvällar om det behövdes) i veckan utan att det är barnmisshandel.

Hur kan det fortfarande sticka i ögonen på vissa att mammor också vill jobba? Att de vill tillbaka till yrkeslivet fast de fått barn? Hur kan misstron mot fäderna frodas 2011? Är det så illa att jämlikhet är jättebra ända tills det sätts i praktik..? Om mammor vill jobba är det skandal och de ska pryglas offentligt och om pappor vill jobba höjer ingen ens ett ögonbryn. Ibland blir jag så ofantligt less.

Har vi inte kommit längre?

Kyss för guds skull inte din partner på flyget för då kan du bli avslängd! Eller vänta...det gäller bara om du är homosexuell. Då får du inte kyssa, i det här fallet, din flickvän så att andra passagerare ser det för de kan ju ta illa vid sig och kräva att ni blir avslängda. Är du hetero är det helt okej att halvt om halvt ha sex på planet, nödtorftigt skyld under en filt. Alternativt det inte ett dugg diskreta att ha sex på toan. För det är ju så fräscht. Men ni är ju i alla fall hetero.

Jag blir så arg och less.

I AB kan man idag läsa om Pälsförbud i en liten stad, West Hollywood i Kalifornien. Kopierade in det mesta av artikeln här:

Måndag morgon och regntung himmel. Laddade med kaffe, mysiga morgonrocken och tänkte skriva nåt klokt och genomtänkt. Bara det att inget klokt och genomtänkt ville infinna sig i min morgontrötta hjärna. Vad tusan gör man då? Bläddrade i Aftonbladet och blev förbannad på ett antal artiklar. Bland annat är det ett underklädesföretag i Frankrike som kommit på den briljanta idén att låta 4-åringar posera a la Brigitte Bardot för att marknadsföra deras kollektion. Jag kräks lite. 4-åringar ska inte se ut som pinuppor och vara sminkade därefter. 4-åringar ska inte ens vara medvetna om "behovet" av vackra underkläder för småbarn.

Undra på att jag i nästa artikel läser om 7-åringar som bantar för "att känna sig mer nöjda". Kräks lite till. När jag var 7 var mitt största bekymmer att jag inte hann läsa alla böcker jag ville eller hann vara i skogen i hela dagarna. Vandrade vidare med ögonen och fastnade på en artikel om ungdormars prestationskrav vad gäller skola, kompisar och utseende..Gee, I wonder why...! Jag är inte ett dugg förvånad över att mobbingen har ökat. När ramarna för hur man ska se ut och vara är så snäva och intoleranta att brudarna i "Gossig Girl" är sömnlösa om nätterna så säger det en hel del. När man i gymnasiet klär upp sig som att man skulle gå på krogen bara för att gå till skolan så blir jag faktiskt lite mörkrädd. Och nej, jag är inte en mossig tant som inte fattar att man vill vara fin. Men när det blir ett krav? För att slippa höra att man ser trashig, bondig eller äcklig ut? Då har det fan gått för långt!

När jag gick i grundskolan var allt fel med mig. Jag var rödhårig- ve mig, hade glasögon, udda kläder och var mager som en sticka bland annat. Jag älskade att läsa och tyckte att skolan var rolig. Bah! How dare I? På den tiden skulle man vara blond, bystig och helst framstå som hjärndöd. Många år senare kan jag bara konstatera att jag älskar rött hår, är apsnygg i glasögon och fortfarande älskar att klä mig efter min egen stil. Boknörd är jag också.

Individualism verkar vara nånting som ska kvävas i sin linda redan i tidig ålder. Småtjejer får se Gillette-kampanjer riktade till deras målgrupp och alla ska stöpas i samma form. Det är därför det gör mig så förbannad att läsa artikel efter artikel om 5-åriga modelejon, 7-åriga fotomodeller och 9-åringar som bantar. Och hur många av alla dessa barn orkar kämpa emot den bild som presenteras för dem? Dessa krav? Hur många mår inte dåligt för att de desperat försöker uppnå alla dessa omöjliga och onödiga mål? Alltför många.

Oj. Även denna morgon lyckas jag med konststycket att sätta kaffet i halsen. Återigen en artikel i AB som jag inte kan låta bli att kommentera. En KD-polititker vill ändra abortlagen samt göra det lättare att adoptera barn inom Sverige för att det ju "är bättre att födas än inte få födas alls". Denna politiker vill ändra lagen så att fri abort inte får ske efter vecka 12. Gränsen ligger nu på vecka 18. Hon menar på att kvinnor som inte vill ha sitt barn ändå ska bära det i 9 månader och sen adoptera bort det.

Förvisso tycker jag absolut att det ska bli en möjlighet att få adoptera lättare inom landets gränser. Det ser jag inget fel i som så men kan inte nog mycket om adoptionslagarna för att yttra mig alltför tvärsäkert om det hela.

Jag citerar Gunilla Gomér:

– "Jag jobbar mycket för just de ofödda barnens rätt att få leva. Och det är klart det är bättre att få födas än att inte få födas alls, även om det aldrig är en fördel att växa upp med andra än sina biologiska föräldrar"

Hm. Hon lyckas i samma mening med konststycket att lobba för adoptioner och samtidigt säga att det ändå inte är bra? Att biologiska föräldrar är att föredra, any given day. Det håller jag absolut inte med om. Det finns drösvis med olämpliga föräldrar som utnyttjar sin "god given right" att skaffa barn som sedan får växa upp i ett helvete av exempelvis missbruk och slagsmål.

Adopterade barn är oftast otroligt efterlängtade. Föräldrarna kan ha fått kämpa i flera år innan de slutligen får hem sitt älskade barn. Ofta efter att ha genomgått IVF och provat på alla upptänkliga vis att få egna barn. Hur kan det inte vara en fördel mot att födas in i ett hem utan förutsättningar eller mycket dåliga sådana? Man blir inte automatiskt en bättre förälder för att man fött barnet själv.

Abort då?

Det är inte alltid man märker att man är gravid innan vecka 12. En del kvinnor har menstruationsliknande blödningar de första månaderna så det är inte självklart att man märker det så tidigt. I Sverige har kvinnan rätt att själv välja bort en graviditet och det är en rätt jag tycker att vi ska vara mycket rädda om. De flesta normalt funtade kvinnor använder inte abort som ett preventivmedel utan ställs ofta inför stor vånda och smärta när de inser att de blivit gravida och det absolut inte passar in i deras liv.

Listan på varför kvinnor väljer att göra abort kan nog göras hur lång som helst, men de jag känner som har gjort det har faktiskt i mångt och mycket haft barnets framtid i åtanke. De kanske inte har ekonomin för att ta hand om ett barn eller känner sig inte känslomässigt mogna för ett barn. Ålder, förhållande, arbete och pengar för att inte tala om hälsa. Omständigheterna är många. Men ingen ska få för sig att abort är en lätt sak.

Så klart finns det personer som hellre chansar och kör utan kondom eller övrigt skydd, leker rysk roulette med sin fertilitet. Det är ju bara tvärkorkat! Jag tror att det i många fall handlar om okunskap och omognad och en viss övertro på att "det händer inte mig". Precis som Daniel Pernikliski skriver i sin krönika idag:

"Tycker man att det är bra med färre aborter – och det tycker väl alla, inte bara kristdemokrater – måste man öka stödet för framförallt ungdomar. Utan att rucka på rätten till fri abort. Man borde jobba mer på ansvarsfördelningen för att skydda sig. Vad hände exempelvis med p-piller för män? Lösningen måste vara att minska antalet oönskade graviditeter. Inte att fullborda dem".

Medhålles! Lika ansvar för man och kvinna när det gäller preventivmedel. Varför ska kvinnor vara mer ansvariga för att inte bli gravida? Dock är det ju så att utan sperma blir det inga barn. Vad vi behöver är fler preventivmedel som är snällare för kroppen. Näst intill alla preventivmedel för kvinnor är hormonella och har många oönskade biverkningar. För män finns kondom. Punkt. Dags att komma på nåt nytt kanske?

Summan av kardemumman är väl att barn ska vara önskade. De har inte bett om att få födas. Jag vill inte se Sveriges kvinnor bli så begränsade i bestämmanderätten över sina egna kroppar att vi får tillbaka svunna seklers galgaborter. Hur många kvinnor har inte dött genom åren när icke licensierade läkare utfört illegala aborter? I länder där aborten inte är en rättighet?

Varför i hela fridens dagar tror KD att kvinnor som verkligen inte vill få barn skulle tycka att det är okej att bära ett i 9 månader, med allt vad det innebär, för att sedan ge bort det? När lagen säger att de inte behöver? När lagen säger att vi faktiskt har rätten att bestämma över våra egna kroppar?

Alla barn har rätt att leva är något man ofta hör i dessa sammanhang. Jag skulle vilja säga att alla barn har rätt att känna sig önskade och välkomna när de väl kommer...

Nedanstående citat hittar man i kommentarsfältet till en artikel i AB om ungdomar som kliver ur garderoben inför sina föräldrar:

"Jag vill här med utmärka Sveriges särklass största soptunnor till grupp form av vänsterfanatiska manshatande talibanfeminister ser ut som skit och klär sig som sådan och deras allierade i form av HBT grupper - Den dan ni tar över Sverige kommer aldrig att hända Bort med er NU tack!"

Ignorera språkbruket och läs ett varv till. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. I ovanstående kan man utläsa, inte bara homofobi utan även en skrämmande syn på på det samhälle vi lever i samt en stor dos av fördomar. Jag trodde vi hade kommit längre i Sverige. Att fortfarande sitta kvar på sin jäkla stubbe i skogen och tänka att alla (tjejer i detta fall) lesbiska är fula, okvinnliga manshatare som ska ta över världen och förstöra allt vad manligt är; det är så löjligt så jag vet inte vad! Och vad då "ta över"? Ta över vad? Det är ju inte som att HBT-människor är beväpnade till tänderna och ger sig ut på gatorna och mejar ner alla som är hetero? Gaybashing är en betydligt vanligare företeelse. Lilla lördagsnöjet för packade homofober i vårt avlånga land.

Men åter till huvudfrågan; vad säger man när ens barn berättar att de är gay? Jag kan ju bara svara för mig personligen och jag har min åsikt klar sedan många år tillbaka. När jag fick barn var det en av många saker vi pratade om när dottern var liten. Orden jag skulle ha sagt om situationen uppstått i min familj är: "Var lycklig"! Jag bryr mig inte om huruvida mitt barn hade blivit gay eller inte, så länge barnet blir lyckligt. Så himla enkelt. Det är inte upp till MIG att komma med krav på vad mitt barn ska ha för kärleksliv, för livspartner eller hur barnet väljer att leva. Det enda jag har "rätt" att önska är att mitt barn ska få vara lyckligt, friskt, jobba med något de trivs med och vara nöjd med sitt liv.

Uttalanden som citatet högre upp gör mig mörkrädd. Ponera att den skribenten har barn som kommer hem och berättar om sin nya kärlek som är av samma kön? Vad blir reaktionen? Knappast stödjande känns det som. Det enda som antagligen händer är att en förälder med den attityden kommer att förlora kontakten med sitt barn. Den sexuella läggningen lär inte försvinna, men jag kan nästan garantera att barnet gör det.

Det är nog ett väldigt svårt beslut för en tonåring att komma ur garderoben inför sina föräldrar och jag känner att då om någonsin bör man vara ett stöd och visa att kärleken alltid finns där. Frågor kommer så klart, men det kan man väl ta sen? Så många föräldrar har sagt orden "det spelar ingen roll, du är bäst ändå" i olika sammanhang genom barnets uppväxt och det är ord som borde gälla även här. Det är nog svårt att klara alla andra krav från omgivningen, samhället och livet i stort utan att ens barn dessutom ska behöva känna att de inte är accepterade av de som borde älska dem mest- föräldrarna.

I slutänden, vad är viktigast? Ett lyckligt liv med mycket kärlek och acceptans skulle jag tro. Är det inte det vi alla strävar efter?

...och förresten! Tummen ner för H&M. De har massor med kläder i katalogen som ALDRIG går att hitta i butiken, vilket börjar bli rejält irriterande när det händer många gånger i rad. Jag förstår att de inte kan ha samma sortiment exakt, pga utrymmesskäl, men hur svårt kan det vara att ha funktionen "se om det finns i din butik" på sin sajt? Clas Ohlson har det med sitt sortiment och jag har sett fler som jag inte minns just nu. Det skulle underlätta massor!

Återigen gick vi på niten återigen att de hade flera olika par skor på nätet som givetvis inte gick att uppbringa i butik. Tröttsamt.

Trillade in på Wendela på Aftonbladet och hittade en artikel om en undersökning gjord i Storbritannien. 2000 kvinnor har fått tycka till om vilka kläder som är lämpliga och olämpliga i olika åldrar. Läs artikeln och säg gärna vad ni tycker.

Jag tycker det är nedtryckande och förnedrande att man inte ska få ha på sig vad man vill, så länge man är hel och ren och trivs med hur man ser ut. Varför är kvinnor så otroligt dömande mot andra kvinnor? Borde vi inte ha kommit längre än till att fnysa åt en 50-åring i kort kjol?

Jag har på mig det jag känner för oavsett vad det är. Ibland har jag jeans och topp, ibland kjol, pumps och blus. Jag har fräckheten att försöka spara ut håret för att jag tycker det är så vackert med långt hår på äldre kvinnor. Nu är jag inte där än, men när jag passerar 60 hoppas jag att mitt hår är minst nedanför axlarna och silvergrått. Det är så elegant!

Gympaskorna ska jag tydligen också snart lägga undan för det ska man inte ha när man passerat 44. Störtlöjligt! Jag kan inte låta bli att undra vad som gjort dessa 2000 kvinnor så inskränkta. Är det brittiskorna som är extra stränga eller är vi likadana i Sverige? Visst, jag erkänner att det finns tillfällen när jag reagerar med ett "vad tänkte hon där?" när jag ser något totalt osmakligt men då pratar vi mer om att vissa kläder kanske inte passar i vissa situationer. Inte kläderna kontra åldern.

Jag tänker fortsätta klä mig som jag trivs, både i skyhöga klackar och gympaskor, oavsett hur gammal jag blir. Jag hoppas att kvinnor blir snällare mot varandra för nånstans tror jag inte att männen dömer oss lika hårt som våra medsystrar gör.

God morgon!

Och 4 timmar senare vaknar jag för att min nacke, med tillhörande huliganer skuldror, vill döda mig. Känns som att en liten elak tomte sitter och kör in en kniv i nacken så fort jag rör mig det minsta lilla. Var är rättvisan i det? Jag har varit snäll med min...nää okej då, lite hemsk mot min rygg har jag varit i några dagar men inte så att den borde utkräva hämnd. Tycker jag då. Den väckte mig och sa att nacken ville mig något. Dumt nog rörde jag på huvudet som ju faktiskt i allra högsta grad sitter ihop med nacken och det gjorde, och gör- ONT.

Idag var jag med om något riktigt obehagligt. Jag fick en sån yrselattack som vägrade släppa och jag har inte haft det på ett antal år nu. Snacka om att jag åkte racerfart tillbaka i tiden till när jag inte kunde gå, inte kunde duscha själv eller göra nånting alls egentligen utan "barnvakt". Vet inte vad som orsakat detta men har gjort alla test på mig själv som de gjorde på sjukhuset för att kolla balansnerven. Inget fel på den i alla fall. Kan luta åt alla håll utan att trilla, skaka på huvudet, stå på ett ben osv. Inga ofrivilliga ögonrörelser heller.

Bara denna yrsel som vägrar ge sig. Funderar på allt från stress, trötthet, järnbrist till bihålekrångel. Jag blir så ofantligt less. Sen blir jag ju så sabla rädd när det blir så här. Rädd för att bli grönsak igen, tappa hörseln på andra örat också...

I alla fall så har jag vilat ordentligt idag och jag hoppas att det släpper snart. Min underbara dotter har lagat middag och är mitt i hallongrottebakning. Såna saker som gör en så lycklig...

Oh gosh vad jag är uttråkad...sitter i soffan med stickningen (ljus- och mörklilarandig krage) och ser CSI Miami och är så där lagom yr som jag blir en gång i månaden. Jäkla hormonmigrän. I alla fall så hade jag tänkt att jag skulle mysa ihop ordentligt med en massa gott te och stickningen och deckare hela kvällen på teven men nu när jag sitter här så har jag bara...tråkigt. Var så inte tänkt att det skulle bli så.

Grejen är den att jag är så sugen på att måla, men har inte rätt färg hemma. Vill måla skänken i hallen, spegeln som hör till, bänkarna i tvättstugan och lite annat smått och gott. Gissar att det är det som bromsar mitt myshumör just nu. Att jag vill vara aktiv, men inte kan. Vågar inte bängla mig nerför trappan när jag är yr. Alltså är jag ihopknölad i soffan. Vi har gjort massor sen jag kom hem från syrran och jag antar att man blir van vid ett visst tempo och sen när man börjar bli klar så hänger inte hjärnan med. Det spruttlar idéer hela tiden och listan blir bara längre och längre.

Det blir alltid ett litet dilemma för mig det där. Vilja men inte orka. Har så svårt att acceptera mina begränsningar trots att det gått ett gäng år sen det här började. Jag vet att jag inte får stressa och ta på mig för mycket men det finns ju så mycket roligt att göra här i livet och det känns så orättvist att behöva stå brevid och titta på. Jag är dålig på att bara titta på. Än sen att det gör lite ont eller att dagen efter inte blir så kul? Just DÅ är det roligt! Skulle nog behöva undersöka hjärnan. Vem som helst fattar ju att det är bättre att göra lagom? Varför inser inte jag det? *gnäll, gnäll, yl, yl*

Nu ska den här gnällkärringen gå och göra sitt förbaskade te.

Seriöst?! Hur kan de vara så schizofrena? Vet inte hur många gånger jag hittat något på nätet som sen inte finns i butiken. Inte i någon butik i de 2 städer jag letat i. Är så irriterad på detta. Det är som att det vore två helt skilda butiker! Nu senast en röd klänning, slut på nätet, finns inte i butikerna. Innan det var det skor och innan det var det en blus and I can go on forever...

De kunde väl åtminstone ha en sökfunktion länkad till butikerna så att man kan få veta på en gång?

*muttrar och letar vidare efter den perfekta, röda klänningen*