Oh gosh vad jag är uttråkad...sitter i soffan med stickningen (ljus- och mörklilarandig krage) och ser CSI Miami och är så där lagom yr som jag blir en gång i månaden. Jäkla hormonmigrän. I alla fall så hade jag tänkt att jag skulle mysa ihop ordentligt med en massa gott te och stickningen och deckare hela kvällen på teven men nu när jag sitter här så har jag bara...tråkigt. Var så inte tänkt att det skulle bli så.

Grejen är den att jag är så sugen på att måla, men har inte rätt färg hemma. Vill måla skänken i hallen, spegeln som hör till, bänkarna i tvättstugan och lite annat smått och gott. Gissar att det är det som bromsar mitt myshumör just nu. Att jag vill vara aktiv, men inte kan. Vågar inte bängla mig nerför trappan när jag är yr. Alltså är jag ihopknölad i soffan. Vi har gjort massor sen jag kom hem från syrran och jag antar att man blir van vid ett visst tempo och sen när man börjar bli klar så hänger inte hjärnan med. Det spruttlar idéer hela tiden och listan blir bara längre och längre.

Det blir alltid ett litet dilemma för mig det där. Vilja men inte orka. Har så svårt att acceptera mina begränsningar trots att det gått ett gäng år sen det här började. Jag vet att jag inte får stressa och ta på mig för mycket men det finns ju så mycket roligt att göra här i livet och det känns så orättvist att behöva stå brevid och titta på. Jag är dålig på att bara titta på. Än sen att det gör lite ont eller att dagen efter inte blir så kul? Just DÅ är det roligt! Skulle nog behöva undersöka hjärnan. Vem som helst fattar ju att det är bättre att göra lagom? Varför inser inte jag det? *gnäll, gnäll, yl, yl*

Nu ska den här gnällkärringen gå och göra sitt förbaskade te.