I dagens Expressen kan man läsa om bloggerskan Egoinas initiativ att visa upp ett sundare kroppsideal än vad många verkar ha just nu. Ett par dagar nu har det surrats och skvallrats om Kissies kollaps och man kan ju inte annat än tycka synd om tjejen som till och med bloggar från sin sjuksäng. På nåt märkligt sätt får man nästan känslan av att hon är lite stolt över uppmärksamheten. Hur snett är inte det? När gick det överstyr? Det kan man nog fundera ihjäl sig på.

Det jag klurar mest på är att så många tjejer vill se anorektiskt smala ut för att se ut som "riktiga kvinnor". Eh? Sist jag kollade så har vi kurvor och väger oftast mer än 10-åringar. Hur kunde idealet för unga tjejer bli så brutalt annorlunda mot verkligheten? När började ett sunt leverne innebära att man ska späka sig själv? Jag hör ju resonemanget hos många runt omkring mig. Man ska banta, träna, leva på ingenting och passa i kläder avsedda för barn. Det gör mig lite lätt galen att höra och läsa om allt detta. Inte konstigt att ätstörningssjukdomar ökar när kroppsidealet är så skrämmande långt borta ifrån hur naturen skapat oss kvinnor.

Missförstå mig rätt. Detta är inget inlägg pro fetma heller. Jag tycker visst att man ska leva sunt och röra på häcken för att hålla sig frisk från hjärt- och kärlsjukdomar, fetma som belastar sönder lederna, diabetes mm men det innebär ju definitivt inte självsvält. Ingen kropp håller sig frisk av att inte äta. Ingen kropp orkar träna på ett vettigt sätt utan bränsle. Det enda som händer när man tränar utan att äta är att kroppen så sakteliga går sönder. För att inte tala om vad näringsbrist gör med hjärnan. Man blir korkad.

Jag hade under många år ett lågt BMI och kämpade för att gå upp i vikt. 48 kg på en vuxen kvinna är inte mycket att hänga i julgranen och jag var för tunn. Då fick jag ofta frågan om hur jag mådde, om allt var bra med mig. Fat chance att jag hade fått det idag. Nu hade jag väl snarare fått en komplimang för att jag är så smal och sund. Bläääh! Jag har från det att jag var 20 tills nu lyckats gå upp 10 kg och väger nu 58. Lite vettigare, mycket kurvigare!

Så alla tjejer och kvinnor där ute...lär er att tycka om er själva med den kropp ni har. Ät vettigt, ta hand om er! En kurvig, sund kropp är så mycket roligare att vandra omkring i än en undernärd, sjuk kropp.

Kate Winslet är känd för att vägra banta inför filmroller.

Ingen kan ju påstå att hon är ful eller okvinnlig på nåt sätt.

Liv Tyler är heller inget spinko men ack så vacker!

 

Alltså: SLUTA REGNA! Mina blommor har swimmingpool i krukorna ute. Det är så underhållande att gå ut och tömma dem bara för att de ska vara fulla igen en timme senare. Grrrrr.

I kväll blir det god middag med vin, champagne och surr med goda vänner. Roade mig med att fylla år tidigare i veckan och tänkte småfira i efterskott. Utekrogen öppnar i kväll men fat chance att jag åker dit i det här vädret. Tända en massa ljus och kura ihop i gosig filt är ett troligare scenario. Varför har jag ingen öppenspis att elda i?

Drygt 2 veckor tills jag flyger ner till min kära syster och jag har redan lite lust att börja skriva lista på vad jag ska ha med mig. Gör jag inte det så glömmer jag hälften. Vad är närminne? Har lyckats hitta 2 par shorts som jag kan tänka mig att bo i utan att känna mig som ett UFO så det känns bra. Ska knata runt och påta i deras trädgård och äta upp deras plommon, nalla jordgubbar och må allmänt gott! Efter den här evighetslånga vintern känns det som att det är exakt vad som behövs! Undrar om Rut (mitt rådjur från i julas) är kvar där eller om hon vandrat iväg och blivit på tjocken? Är ju säsong för bäbbutar i skogen nu.

Jag vaknade denna morgon efter att ha drömt en sån sorgsen dröm. Som att jag tagit plats i någon annans minnen och fick uppleva dem. Det var en sån stark och tydlig dröm. Den berörde mig och jag måste skriva ner det innan jag glömmer det så nu får ni dela min dröm med mig här...


En gång för länge sen satt en ung kvinna  i en hammock där hon betraktade sitt barn lekande med en hund. Solen lyste genom trädens toppar och det var ljuvligt varmt. I sin hand höll hon en kaffekopp som hon knappt rörde. Genom det mörka glaset på solglasögonen betraktade hon mannen som stod en bit bort och skrattade med hennes barn. Han kastade en blick åt hennes håll och den brände hennes kind mer än solens strålar kunde. Han såg så lycklig ut där han lyssnade på barnets glada pladder. Hennes barn gick in i huset som inte var deras för att hämta en glass och mannen kom och satte sig brevid henne. Betraktade henne med längtan i blicken. Genast började hjärtat slå fortare som alltid i hans närhet. Utåt sett var hon lugnet själv. När han talade var hon tyst. Gav inget svar. Det måste vara så...Hon blundade och minnena strömmade igenom henne...

Första gången de träffades och hon såg in i hans ögon blixtrade tanken till att det borde varit han. Den busiga blicken, humorn och värmen sade henne allt hon behövde veta. Tonerna till en sällsam, långsam dans började spelas i hennes inre, i hennes hemligaste tankar. Till en början ignorerade hon det hela, kvävde musiken i sitt sinne och övertalade sig själv att vara glad för det hon hade och inte önska det hon inte kunde få. Verkligheten var inte lika ljuv som drömmen. Verkligheten behandlade henne illa, kastade blickar åt andra håll och lekte med hennes känslor. Likväl hoppades hon kunna bli lycklig om bara verkligheten skulle ändras lite. Hon hade ju gjort sitt val och var lojal.

Men ödet ville annorlunda. Verkligheten kunde vara grym och det drev henne närmare drömmen hur mycket hon än visste att den aldrig kunde bli sann. De drogs till varandra obönhörligt. Den kväll hon första gången insåg att han delade hennes tankar var så bitterljuv. Han kunde inte välja och hon kunde inte be honom. Det var inget han sade, inget han berättade. Det var känslan av hans närvaro som ändrades. Hon kände honom i ett rum även om hon inte såg honom. Han kunde gå förbi henne och hon hörde hur han höll andan, hur han knöt sina händer för att inte röra vid henne. Hans armar runt henne när de dansade sin enda dans talade om för henne att han inte ville släppa. Denna enda gång i hans famn gav henne liv för så lång tid. I hans blick såg hon en förundran hon inte sett förut. En sorgsen visshet då kvinnans verklighet var hans bästa vän. Förbjudet. Onåbart. Ett näst intill heligt band sen barnsben. De kunde inte få varandra utan att förstöra någon annan. Kanske var de rädda?

I flera år hade hon drömmen nära men inte brevid sig. Tills den dagen när verkligheten rämnade framför hennes ögon. Sveket var ett faktum och hon tog sin sista styrka och gick. Tårarna var oräkneliga när hon sista gången talade med dem. Den ene fick höra att hon visste allt om hans svek och den andra förbannades för sin feghet han misstog för heder. Trots allt visste drömmen allt om verklighetens illvilliga natur. Hon lämnade det liv hon haft, lämnade sorgen, drömmen och verkligheten bakom sig. Tiden gick och såren läkte. Hon såg ingen av dem under många, långa år. Allt sjönk undan i livets skeenden...

När kvinnan till slut blev gammal och grå vågade hon ställa sig själv frågan. Vad hade kunnat bli? Vad hade blivit av hennes liv om de hade följt sina hjärtan? Tankarna gick tillbaka till den dagen i trädgården. Hon mindes så tydligt hur grönt gräset var, hur solen sken och framförallt mindes hon orden han sade. Det var inget märkvärdigt egentligen. Han bara önskade att hammocken hon satt i hade varit deras istället för bara hans. Att han önskade att han hade fått vara hennes verklighet och inte bara en dröm. Hon svarade honom inte. De bara satt där i varsin ände av hammocken och lät kaffet kallna.

Tack Nilla, Ma och andra för kommentarer om mitt inlägg gällande lämplig klädsel! Skönt att läsa att det finns fler än jag som tänker fortsätta att vara sig själva. Och tack för komplimangen också! =)

Idag är en typiskt grå dag, perfekt för att mosa ihop sig med ett gäng filmer. Jag brottas med naturen vars ljuva grönska fullkomligen dräper mina ögon och näsa. Allergimedicinen brukas flitigt kan jag lova! Undrar om man inte är något av en självplågare när man planterar och donar med blommor och sen lider av det? Senaste dagarna har jag pysslat med mina blombäbisar och kan glatt konstatera att det växer i krukorna. Utom den sabla lavendeln då...två rangliga stänger är allt. Slänger snart ut den på vinst och förlust! Blomskrälle. Sen är det ju så bistert väder så mina planer på tidig utplantering kan jag nog glömma helt. Det märks helt klart att det är en annan växtzon här uppe. Får tåla mig några veckor till tror jag bestämt.

Pärlhyacinterna blommar i alla fall!

Trillade in på Wendela på Aftonbladet och hittade en artikel om en undersökning gjord i Storbritannien. 2000 kvinnor har fått tycka till om vilka kläder som är lämpliga och olämpliga i olika åldrar. Läs artikeln och säg gärna vad ni tycker.

Jag tycker det är nedtryckande och förnedrande att man inte ska få ha på sig vad man vill, så länge man är hel och ren och trivs med hur man ser ut. Varför är kvinnor så otroligt dömande mot andra kvinnor? Borde vi inte ha kommit längre än till att fnysa åt en 50-åring i kort kjol?

Jag har på mig det jag känner för oavsett vad det är. Ibland har jag jeans och topp, ibland kjol, pumps och blus. Jag har fräckheten att försöka spara ut håret för att jag tycker det är så vackert med långt hår på äldre kvinnor. Nu är jag inte där än, men när jag passerar 60 hoppas jag att mitt hår är minst nedanför axlarna och silvergrått. Det är så elegant!

Gympaskorna ska jag tydligen också snart lägga undan för det ska man inte ha när man passerat 44. Störtlöjligt! Jag kan inte låta bli att undra vad som gjort dessa 2000 kvinnor så inskränkta. Är det brittiskorna som är extra stränga eller är vi likadana i Sverige? Visst, jag erkänner att det finns tillfällen när jag reagerar med ett "vad tänkte hon där?" när jag ser något totalt osmakligt men då pratar vi mer om att vissa kläder kanske inte passar i vissa situationer. Inte kläderna kontra åldern.

Jag tänker fortsätta klä mig som jag trivs, både i skyhöga klackar och gympaskor, oavsett hur gammal jag blir. Jag hoppas att kvinnor blir snällare mot varandra för nånstans tror jag inte att männen dömer oss lika hårt som våra medsystrar gör.

God morgon!

Gå in på länken nedan och tävla om 40 par skor hos Brandos! De är sjukt snygga så givetvis är jag med.


http://www.tlcsverige.se/tavling

Hittade den här artikeln i dagens Aftonbladet och blev inspirerad. Om bara några veckor ska alla våra bäbisplantor ner i jorden utomhus här. Ska bli mycket spännande att se hur de tar sig! Liljorna växer på bra och likaså de flesta av pelargonerna. I går fick jag paket från min kära syster och det innehöll 10 Crocosmialökar så de ska jag sätta ner i jord idag tänkte jag. Färgen är något mer rödorange än den på bilden nedan.

 

Vi ska ju ha blommor i stora krukor hade vi tänkt, dels för att det är snyggt och dels för att det blir relativt lättskött för min ibland inte så lite krångliga rygg. Kikade runt lite på Rusta och hittade en del fina alternativ. Har inte bestämt om det blir vita, grå eller svarta krukor dock. Kruka nr 2 är 60 cm hög så en av mina hängpelargoner skulle nog trivas med att dingla över kanten i den.

Det finns så många snygga krukor överallt så jag har lite svårt att bestämma mig! Nu är det dags för morgonkaffe i alla fall. Dagens förhoppning är att solen som lyser in genom fönstret nu inte ska smita sin kos. Ha en jättemysig dag alla!

Ps) Lavendeln växer!