Ni förstår inte hur mycket jag borde ha börjat packa redan i går. Nu sitter jag med kaffekoppen och är segast i hela världen men har i alla fall skrivit en lista på vad jag bör ha med mig. En vecka i Uppsala inklusive Halloween, middagar och lite finare flanerade på olika ställen kräver ju mer ur garderoben än slitna jeans. 2 klänningar har jag kommit fram till och det är väl inte så illa med tanke på att klockan bara är 7?

Var in till stan i går och lyckades fynda min tredje kappa för säsongen. Börjar bli äckligt nöjd nu! En kamelbrun kappa a la lätt 70-tal och den satt som en smäck. Blir perfekt till min poloklänning och mina stövlar. Oh yes. Modeoffret i mig jublar lite i smyg. Resten av mig ger fanken i det och insisterar på att jag inte får glömma mina älskade joggingbrallor. Ingen risk. De går dit jag går.

Mitt hår fick en välbehövlig genomgång med sax i går också. Frisersalongen PAUS har en jättetrevlig frisörska som hängde med på min idé om assymetrisk page utan att klippa upp runt örat a la nästan sidecut utan ändå behålla silhuetten av page hela vägen runt. Blev tokbra! Vi får väl se om jag säger samma sak när jag ska styla det själv. Men det är nog inget som inte en schysst plattång och lite vax kan fixa.

Nu kaffet och tidningen! Godmorgon!

Wow, nu är det verkligen mörkt ute! Det är nu jag brukar börja längta efter snön bara så att det ska bli ljusare ute. Men först är det Halloween och i går kväll blev trappan ute vederbörligen dekorerad. Herr Katt ville så klart följa med ut och titta så på med sele och koppel och ut och huttra.

 

Idag ska jag till frisören och det var sannerligen på tiden! Min page är så urvuxen att jag ser ut som att jag bott på en öde ö senaste månaderna. Inte vackert. Assymetrisk variant blir det denna gång då omväxling förnöjer och jag är rejält less. Nu kaffe!

Hade jag kunnat planka Stockholms filmfestival så hade jag gjort det! Inte nog med att Luc Besson kommer dit men en av mina favoritskådespelare sen många år tillbaka gör ett besök där, nämligen Viggo Mortensen. Den mannen alltså...!

Självklart kärade jag ner mig helt i hans karaktär i LOTR. Vem gjorde inte det? Aragorn; den perfekte hjälten med ett hjärta av guld, hedervärd och stark. Peter Jackson lyckades verkligen bygga upp hans karaktär till något mer än bokens karga, ensamma man. Tror jag har sett de flesta av hans filmer och jag slås alltid av hans förmåga att leva sig in i rollerna och göra karaktärerna trovärdiga. Se Hidalgo (där han köpte hästen han red) om ni inte sett den eller Vägen. Bland hans äldre filmer gillar jag A history of Violence och faktiskt G.I Jane. Även där lyckas han göra en ganska stereotyp karaktär levande nog för att jag skulle stå ut med filmen i övrigt ;) Nu väntar jag på att få se A dangerous Method där han spelar Sigmund Freud. Minns jag inte helt fel är det just den filmen som för honom till Sverige denna gång.

Känner att det börjar vara dags för ett LOTR- maraton snart igen!

Vaknade 6.15 och hasade ut i köket för dagens första kaffekopp och kunde verkligen konstatera att nu vaknar man före solen har gått upp ett bra tag framöver. Det är verkligen tokmörkt ute. En ensam lampa lyser upp hela gatan. Får lust att gå ut och plantera lyktstolpar överallt. Ja vaddå? Det funkade i Narnia.. Gärna färgglada lyktor! Tänk så fint det skulle vara med ljus överallt. Små lyktor som poppar upp här och var. Eller så kanske det är mitt latenta julpyntarbehov som gör sig påmint? 5 veckor kvar till advent och då är det fritt fram för att börja frossa i julen. ♥

Nu är det många år sen jag fick min diagnos på Fibromyalgi men ständigt lär jag mig nya saker om sjukdomen. Hittade en artikel i Aftonbladet idag som i stora drag även beskriver min vardag. Då jag likväl som Terese i artikeln blivit bemött med misstro både från omgivning och läkare tycker jag att det är viktigt att sprida kunskap om det här.

Gun Alm, ordförande i svenska fibromyalgiförbundet tycker till under artikeln om Terese. Där hittade jag något jag inte läst tidigare, nämligen att även små barn kan få sjukdomen. Att den är genetisk visste jag och även att män kan få det. Jag kan inte föreställa mig hur svårt det måste vara att drabbas när man är en liten knodd. Det är tufft nog när man är vuxen. Just det där med att känna att man inte räcker till, man vill inte säga nej, vill inte "förstöra" för alla andra osv är väldigt typiskt mig också. Med åren har jag blivit bra på att bita ihop och göra det jag tänkt även om benen knappt bär mig. Med tjurighet kommer man oväntat långt!

Självklart måste man ibland ge sig och konstatera att man inte orkar. Man måste ge sig själv tillåtelse att vila en dag om det är illa. Men det är ju så himla svårt! Jag antar att det har att göra med- fortfarande- att jag har så svårt att acceptera sjukdomen. Jag vet ju att den finns där för resten av mitt liv men jag är trotsig. Jag vägrar. Jag kan minsann!

Idealet måste ju vara att hitta en balans mellan vila och tjurighet så att man kan fungera utan att köra slut på sig själv helt och hållet. Jag vill ju leva ett så normalt liv som möjligt trots att jag ständigt bär fibromyalgin med mig. Ett råd vill jag också passa på att ge till alla som har en vän eller familjemedlem med fibromyalgi; visa att ni tror dem! Att ni accepterar och respekterar deras ord. Trots allt är det så att utan familj och vänner som tror på en så blir man otroligt ensam och knäckt. Både i kropp och själ.

 

Ni vet Sisyfos? Mhm. That's me. Man knuffar, sliter och drar den satans stenen uppåt och uppåt och precis när man tror att man lyckats så rullar den ner igen. Man blir ganska trött kan jag säga. Trött på att slita, trött på att tappa hoppet, förlora tron och snart även förståndet misstänker jag.

Mentala blåtiror är bara förnamnet.

 

Hittade en artikel i AB idag om att man hittat gift i de svarta köksredskapen vi glatt använder för att inte göra repor i våra stekpannor...kanske man ska sluta med dem eller vad tror ni? Jag föredrar träslevar hur som helst..

Läs mer om det HÄR!

Minns ni när vi var små och skrev dagbok? När man högst upp på varje blad skrev "Kära Dagbok" och sen fyllde man sidorna med allsköns hemligheter. Oftast en massa klotter om den senaste personen man var dödskär i...Jag längtar tillbaka till dessa dagar på sätt och vis. Allt var mycket lättare då. I vuxenvärlden blir allt så komplicerat och gör så ont. Förr så var det lättare katastrofer som att han med stort H inte var i skolan eller att favorithästen var halt. Jag skrev dagbok en herrans massa år och jag har kvar dem allihop uppe på vinden. Ibland plockar jag fram dem igen, läser och undrar var den tjejen tog vägen? Jag var så positiv och hade en optimistisk syn på livet. God knows hur jag kunde vara så munter? Jag saknar den tjejen idag. Hade behövt hennes enkla och lätta inställning till livet och kärleken i stort och smått.

Nåja. Mitt kaffe är varmt, katterna myser och hunden har inte vaknat än. Hon är nog tröttast av alla på morgonen. Ska dricka upp mitt kaffe och knata ut.

Ha en bra dag!

Man kunde tro att vi lever på medeltiden om man lyssnar till de upprörda röster som gnäller över att Laila Bagge vill kunna fortsätta sitta i juryn för Idol en gång i veckan. Really? EN gång i veckan och det börjas tjuras om att hon är en dålig mamma. Det är ju faktiskt två föräldrar involverade i denna bäbis och jag är helt övertygad om att fadern kan ta hand om barnet EN kväll (vafan, säkerligen 7 kvällar om det behövdes) i veckan utan att det är barnmisshandel.

Hur kan det fortfarande sticka i ögonen på vissa att mammor också vill jobba? Att de vill tillbaka till yrkeslivet fast de fått barn? Hur kan misstron mot fäderna frodas 2011? Är det så illa att jämlikhet är jättebra ända tills det sätts i praktik..? Om mammor vill jobba är det skandal och de ska pryglas offentligt och om pappor vill jobba höjer ingen ens ett ögonbryn. Ibland blir jag så ofantligt less.

Har vi inte kommit längre?

08.11 är klockan och jag sitter med morgonkaffet i högsta hugg. Till skillnad från varje morgon senaste året så har jag idag varit ut med en hund innan kaffet. What? Jo, det är så här att jag lånat min bästa väns samojedtik Luna i en vecka. Dels för att jag behöver få ordning på rutiner, sömn mm och dels för att se vad kroppen säger med den ökade motion som blir. Mer ont= blir starkare kan jag köpa men inte mer ont= mer ont. Vi får se hur det går!

Har ju inte haft hund sen min älskade Nikki dog för 1,5 år sen, men nu börjar det kännas ordentligt hur mycket jag saknar att leva med hund. Hela natten har hon legat nedanför sängen och låtit så där härligt som sovande hundar gör. Jag känmer mig så otroligt trygg med en fyrbentsdriven sak, modell större, i hemmet. Katterna har varierade åsikter om arrangemanget. Floppen tycker att Luna är rätt mysig och han får sig en slaskpuss här och var. Herr Katt full av dräggel och han bara spinner! Milou blänger på mig och undrar vad hon gjort för ont. Hundrackan hälsade ju på förra helgen, räcker inte det? Dock är hon inte rädd utan mest lite fjantig. Märk väl att bägge katterna växt upp med hund så de är ju vana, annars hade jag nog tvekat att ta in en hund här.

Tant Hund då? Jo, hon är en vit dunboll, isbjörn, gosklump och sockerkorv! ♥ Hon älskar att kramas på människovis med sina jättetassar runt halsen på en. Då blir hon alldeles till sig av lycka och man blir pussad och kletig. Jag hade glömt hur mycket en del hundar drägglar! Vår gamla Setterhane var helt hopplös. Man fick torka dräggel från väggar, kyl, frys och spis när han skakat huvudet. Små handdukar att torka ansiktet med (på hund) är en bra uppfinning!

Ska se om jag lyckas peta ihop lite bilder på Tant Hund under dagen. Nu ska jag dricka upp mitt (kalla) kaffe och sen sätta igång dagen!

SNARRRRL, GRRROOAARR, GNNNNH!

Behöver jag säga mer? Why oh why är jag kvinna?

 

Hittade en artikel i dagens Aftonbladet om en kvinna som inte ska se sig i spegeln på ett år som ett led i hennes doktorsavhandling i sociologi. Experimentet går ut på att släppa utseendefixeringen och få en ny bild av sig själv. Jag måste säga att jag gillar idén som så. Jag undrar vad man skulle få för bild av sig själv när man inte kan luta sig emot den yttre reflektionen?

I början kan jag tänka mig att nojorna skulle samlas på hög. En stor sådan antagligen. Att kunna släppa tänket om hur man ser ut när man ska till jobb, skola eller nöjen måste ju vara hur svårt som helst? Dock kan jag tänka mig att efter ett tag kanske man tycker det är riktigt skönt? Att bara kliva upp på morgonen, dra en snodd i håret och börja sin dag. Befrielse? Jag antar att man rätt fort skulle märka vilka omkring en som enbart bedömer en efter hur man ser ut och vilka som ser längre än näsan räcker. Ingen vill ju bli bedömd enbart efter sitt utseende och ändå är det precis vad som sker ungefär jämt.

Missförstå mig rätt, jag gillar att se bra ut efter mina förutsättningar och hur mycket jag ids bry mig, men det skulle onekligen vara skönt om man inte kände en press att se bra ut jämt.

På 70-talet brände vi bh:ar, är det dags att slänga speglarna nu?

Åh vilken härlig morgon! Nollgradigt ute, lite småblåsigt och alldeles mörkt. Nånting med det gav mig världens julkänslor och barnet i mig blev alldeles lyckligt. Mysfaktorn på att tända levande ljus i köket kl 06.45 är rätt hög. Fick akut lust att börja handla julklappar, pynta inför advent och ta fram Fritjof, min alldeles egna vakttomte som alltid står i hallen under julen. Men min kära familj skulle väl skaka på huvudet om jag börjar med det redan i oktober så jag får försöka behärska mig. En aning. Man kanske ska njuta av hösten först lite?

Just nu är det mest kallt och grått men en del dagar är så där fantastiskt vackra så man förstår var alla vackra höstvykort fotas. Krispigt i luften, dansande löv och färger som brinner! Jag älskar hösten och har alltid gjort det. Det är "min" årstid. Vet inte varför egentligen, men jag gissar att det har nåt att göra med att det är helt acceptabelt att hasa runt i tofflor, tjocktröjor och halsdukar samt ha en kopp te eller kaffe framför mig mest hela tiden. Sen gillar jag ju att sticka och virka och det här är på nåt sätt den optimala säsongen för det. Har virkat "tossor" (typ toffelsockar) i 3 dagar och är inne på par nr 3. Blir kallt på golven här under vintern så det är lika bra att vara förberedd. Det där lät så förståndigt så jag nästan misstänker att jag har blivit vuxen och klok..

Idag ska jag baka bröd och blir det lyckat kanske receptet hamnar här i bloggen. Man kan ju hoppas! =)

Mitt inlägg om Pao och hennes liv har skapat en del debatt här. Det kom en lång kommentar ifrån henne tidigare i dag och jag känner att det bör få en egen plats. Pao besvarar en del frågor och bemöter en del påhopp hon utsatts för. Jag har kopierat texten rakt av.

"Till Linda: Nej, jag är vare sig en katt eller psykiskt sjuk. Som jag flera gånger påpekat har jag aldrig sagt att jag är en katt. Jag låtsas inte att jag är en katt. Jag är en Pao som har vissa beteendemönster gemensamt med katter. Jag vill inte på något sätt störa andra eller göra folk arga, dock vill jag vara den jag är. Jag vill inte att folk ska tycka att öron och svans eller liknande är underligare än blont eller brunt hår eller blå kläder. Jag är på många sätt som alla andra, och jag har samma rättighet att gå ut utan att folk ska attackera mig.

Till J: Att jag kallar mig panterdjur har en lång historia. Koketterande är ingenting som jag ägnar mig åt, och jag känner inte att du kan uttala dig så mycket om mitt beteendemönster efter att ha sett ungefär tio minuter av mitt liv på TV. En av anledningarna till att jag inte är speciellt graciös är att jag har väldigt ont hela tiden och att röra sig är ibland väldigt svårt, speciellt på morgonen.

Jag är ungefär så långt från en undergiven som man kan komma. Mitt halsband bär jag för min skull, för att trycket från det hjälper mig att fokusera och är en plats för mig att samla små saker som är viktiga för mig. Som jag vill bära nära mitt hjärta. För mig är det som vilket annat smycke som helst. (Jag tycker att tanken på att dominanta måste följa andra personers regler för att framstå som dominanta är jätterolig.)

Jag vill inte alls bli omhändertagen. Tvärt om. Och jag förstår inte ens vilken del som skulle vara ett fetishbeteende.

Till herr grymm: Jag har inget problem att hantera den riktiga världen, men det betyder inte att jag inte tycker att visa delar av den borde ändras. Istället för att bara sitta inne i mitt trygga bo och visa mitt stöd genom grupper på Facebook ser jag till att leva /i/ världen; tala med andra, gå på demonstrationer och manifestationer, våga vara öppen och inte sluta in mig och visa att saker kan vara annorlunda utan att vara ett hot. Jag försöker visa lugn och öppenhet och respekt och hoppas att andra kan göra samma sak.

Jag har inget emot att leva i världen. Jag älskar världen och tycker att den är en fantastisk plats, men det betyder inte att jag kan låta vissa saker fortsätta eller hända utan att jag försöker ändra på det.

Det är allas rätt - och skyldighet - att försöka förbättra världen. Det är en ständigt pågående process.

Till Håkan:
"Men det lugn, respekt och förståelse som hon visar i komentarerna tycker jag är skitcoolt, önskar vi alla kunde vara så."

Tack. Du kan nog inte veta hur mycket det värmde mitt hjärta att läsa det där. Det är svårt ibland, men jag tror verkligen att alla kan, om vi lär oss att värdera sådana saker och ibland att inte svara i ilska. Man kan inte förstå allt, men respekt är mycket viktigare än förståelse. Jag försöker att respektera folk, även om jag inte håller med eller förstår dem. Hyr mycket de än hatar eller missförstår mig är de också levande varelser med känslor, och de förtjänar respekt som alla andra."

/Pao

Senaste dagarnas bloggkommentarer har fått mig att börja fundera. VAD exakt är det som är så otroligt provocerande med att avvika från normen? Vad är normalt? Kikar vi i SAOL på ordet "norm" så får vi upp: "regel, måttstock, rättesnöre, mönster". Okej. Något att rätta sig efter alltså? Jag gissar att inget blir ett mönster eller en regel om det bara är en person det gäller, så det krävs många personer som beter sig på ungefär samma sätt för att det ska bli ett mönster och därigenom en regel, ett rättesnöre. Så om många gör likadant blir det normen?

Wow. Då finns det otaliga grupperingar av "avvikande människor" som är nog många för att bilda ett mönster. Listan kan väl göras hur lång som helst men det räcker väl med att nämna sexuella preferenser, rastillhörighet och politiska/religiösa åsikter för att hjulet ska börja snurra i en rasande fart.

I dessa grupperingar finns det individer som av någon anledning blir arga, frustrerade och rent ut sagt förbannade nog för att spy ur sig oförstående kommentarer, elaka tillmälen och andra mindre begåvade saker. Jag undrar vad det beror på? Är det rädslan för det okända, brist på kunskap, empati eller hjärnceller? Missförstå mig rätt, alla har rätt till sin åsikt och jag kanske inte heller går igång på att piska någon med blöt stjälkselleri bara för att nämna något, men jag har vett att uttrycka mig på ett sätt som inte sårar den som faktiskt gillar det.

Det blir en typ av smygfördömelse att gömma sig bakom datorskärmen och spy galla anonymt. En sorts vardagsrasism som smyger sig fram. Uttrycket "jag är ju inte rasist va, men aaalla vet ju hur zigenare, svennar, turkar, bögar whatever är" får man ju höra rätt ofta om man har öronen öppna. Det brukar få mig att rysa av obehag.

Vem bestämmer vad som är normalt liksom? Om du gör något som du tycker om så är det ju normalt för dig? Hur skulle det kännas om du plötsligt fick höra hur udda, freaky, intelligensbefriad och sjuk i huvudet du är som gör så? Givetvis utgår jag hela tiden ifrån att man inte skadar någon annan, that goes without saying tycker jag egentligen. Om vi alla satte oss ner och funderade på allt vi gör kanske vi skulle komma fram till att de flesta av oss har eller gör något som grannen kanske inte gillar. Ska vi dömas för det?

Vem av oss är egentligen normal?

Funderar lite här på om jag ska börja moderera bloggen. En del människor kan verkligen inte hålla en civil ton när de skriver. Alla får tycka och anse olika men jag anser att man bör ta några djupa andetag innan man sätter sina känslor på pränt. Jag gillar verkligen inte allt jag ser och läser om men jag tänker efter innan jag basunerar ut mina kommentarer. Ibland blir jag chockerad, bestört och illamående men vem mår bättre om jag gastar ut mitt ogillande över taknockarna?

Ta detta med Pao. Många har kommenterat i bloggen och många är toleranta och kanske nyfikna. En del är raka motsatsen. Det är okej. Man får det. Man måste inte gilla allt. Men när dessa människor kommenterar i min blogg så tycker jag baske mig att de kan vara hövliga åtminstone.

Jag undrar i mitt stilla sinne hur många av dem som gillar kampanjen "vi gillar olika"? Som förstår vad den faktiskt innebär? Det handlar ju om så mycket mer än att gilla mångfald, olika kulturer och hudfärger. Det innebär att man i sitt hjärta accepterar att människor i stort och smått är olika på så många andra sätt, en del om vilka man vet föga eller inget men man säger ändå att det är okej. Det innebär inte att man gillar vissa olika men inte andra. Jag kanske uttrycker mig lite svart eller vitt här men jag tror kontentan går fram..?

Jag gillar olika.

Jag gjorde ett test på Pedigree för att se vilken hundras som skulle passa mig bäst efter mina förutsättningar. Lite roligt att göra det var det ju, så knata in och testa! Dock bör man väl inte ta alltför hårt på dessa tester för en del förutsättningar man klickar i kanske är för att man saknar ett optimalt alternativ. Dock får jag ju erkänna att jag är svag för just Spanielraser.

Vilken hund passar mig? = Welshterrier

Animal planet = Engelsk cockerspaniel

Vilken perfekt höstdag som möter min blick genom köksfönstret! Solen glimmar i morgonfuktiga löv på marken och färgerna är helt underbara. Nästan så att jag funderar på att bylta på mig en massa kläder och ta kaffekoppen med mig ut. Nästan..

I går hade vi som sagt besök här och vi frossade i ostar och kex. Tack och lov frossade vi inte i vinet för då hade jag nog inte suttit här och skrivit kl strax efter 10. Favoritosten i går blev nog Castello blue cream. Gudomlig till pepparkaka! Gästerna hade med sig varsin hund och det var fascinerande att se hur otroligt snälla dessa två är mot våra katter. Floppen blev ju i vanlig ordning alldeles till sig och sprang efter den ena hunden som han inte träffat förut för att kolla in om det var någon som kanske ville leka lite och Milou körde stealth mode och tudorsvans. När vovvsen såg att hon var rädd så vek de undan och brydde sig inte alls om henne. Efter nån timme blev ju så klart Milou nyfiken och kvällen slutade ändå med att hon nogsamt dammsög igenom den obekanta hunden när den sov i mitt knä. När vi bänkade oss för att se film hade vi således två katter och två hundar draperade över oss i olika varianter i soffan. Hur mysigt som helst!

Meteorregn såg vi inget av men däremot norrsken. Det böljade över himlen när vi var ute en sväng med hundarna. Inte ett sånt där otroligt färgspektra så man bara gapar men väldigt vackert ändå. Det har blivit rejält svalare ute senaste dagarna och nu väntar vi (förfasar mig) bara på snön här...

Dagens snabba! I kväll ska vi mysa ihop oss med vänner och äta ostar, dricka vin, surra och se film. Det innebär att jag ska sätta fart och sätta igång med dammsugning och annat hemrelaterat fixande så det är fint här sen. Massor av tända ljus (kattsäkra) får ge härlig höststämning.

Så ni får ha en riktigt trevlig lördag, för det tänker jag ha!

Haha, seriöst?! Alexander Bard kommenterar Idolernas outfits när han själv ser ut som en blandning mellan en jättebebi och en munk från 1300-talet? Det är komedi det. I kväll gillade jag Moa, Amanda Fondell och Robin. Amanda Persson är kvar men hon lär ju inte ha slängt bort piporna sen förra veckan gissar jag.

För övrigt är det en mycket lugn kväll som gäller. Gos med odjuren, nybakade äppelmuffins (sinnes goda) och soffhäng. Efter att ha ränt och städat hela dagen är det väl fullt tillåtet tycker jag. Kanske att jag kikar igenom sista avsnitten av Dr Who för säsongen. Har haft dem ett par veckor men har lyckats somna ifrån dem varje kväll. Så går det när man är busy jämt ;)

I morgon blir det biokväll med ostprovning och vin. Ska bli hysteriskt gott det!

Shit vilket oväder det var i natt! Jag satt vid datorn när det plötsligt började låta som att en jättelångtradare brakade förbi vardagsrumsfönstret, vilket skulle ha förvånat mig enormt då där inte finns någon väg, bara en gräsmatta, men det var vinden och regnet som tilltog i styrka en masse. Rutorna skallrade och jag som älskar stormar kröp faktiskt ihop en aning där jag satt. Det händer inte ofta, kan jag säga. Såg framför mig hur strömmen skulle ryka, all mat bli förstörd och vi skulle få linda in oss i fjorton täcken för att inte huttra bort helt. Det blåser fortfarande men inte så där så man måste hålla fast sig i träden för att inte åka iväg till Oz ofrivilligt. Huset står kvar.

Jag ska till tandläkaren idag och få en krona. Funderar på att intervjua henne om tandläkarfusket. Vad tror ni om det?

Jestanes. Att ett fenomen kan reta gallfeber på så många människor är häpnadsväckande. Jag undrar om min lilla blogg fått så många besökare om inlägget hade handlat om att någon blivit våldtagen, slagen eller utnyttjad på något vis? Då hade många läst, skakat medlidsamt på huvudet och inte så mycket mer...för det händer ju varje dag. Det är ju så vanligt. Men nu när det handlar om ett annorlunda sätt att leva så går man ur huse och blir upprörda! Då ska de minsann få höra hur fel de gör, hur fel de tänker, att de är psykiskt sjuka och så vidare i all oändlighet. Det finns en dubbelmoral i detta som irriterar livet ur mig.

Inte bara när det gäller senaste dagarnas kommentarer om Furries mfl utan på det stora hela. Skriver jag om avvikande sexualitet eller människor som väljer att leva som nudister eller vad som helst så möter det samma reaktioner. Förvåning, chock, avsky och avståndstagande. Personligen tycker jag det är mer upprörande när man väljer att leva på ett sätt som skadar andra. Som verkligen orsakar smärta och lidande för andra. Det folk verkar glömma är att när det gäller leverne som avviker från normen så är det allt som oftast frivilligt. Människor som frivilligt lever på ett annat sätt än det gemene man är van vid. Självklart finns det alltid undantag. Det gör det överallt.

Det är därför jag önskar att man kunde föra en öppen dialog om alla dessa företeelser på vår planet. Att Furries, subkulturer och sexualitet kunde diskuteras öppet utan att dessa människor näst intill skall brännas på bål. Att kunskap och öppenhet fick råda. Det blir svårare att gömma ondska i ett öppet samhälle. Återigen vill jag säga att jag skriver om detta för att det intresserar mig hur människor väljer att leva sina liv och varför. Det är inget val jag själv har gjort eller kommer att göra men det fascinerar mig att människor känner så starkt att de går emot strömmen, normen och allmänheten för sin rätt att få leva SITT liv på SITT sätt. Trots pöbelattityden de många gånger möter.

Efter gårdagens korta inlägg om Pao och hennes delvisa liv som katt så kände jag mig nödgad att läsa på lite mer. Pao var själv in i min blogg och kommenterade bemötandet hon fick i en del kommentarer och jag tycker det är bra att man får läsa även det. Nu har jag läst lite mer om Furries och dess olika subkulturer och det är inte så ovanligt som man kan tro. I Sverige är det inte lika utbrett som i exempelvis USA men visst finns det även här. För den som vill läsa mer om Furries så finns det en länk på Wikipedia där man hittar det mest grundläggande samt länkar för den som vill engagera sig djupare i det hela.

Jag ville bara tacka Pao för att hon tog sig tid att förklara lite för en som inget visste, dvs jag. Jag är säker på att jag inte är ensam om att inte veta så mycket om det här fenomenet eller livsstilen och jag anser ju att ju mer man vet desto klokare blir man oavsett vad det gäller. S.k avvikelser från Svenssonnormen har en tendens att skapa sensationslystnad och drar fram det värsta i folk vad gäller intolerans och påhopp och det ogillar jag starkt. Även om det är en livsstil jag inte själv skulle välja kan jag inte se felet i det så länge man inte skadar någon annan. Då finns det betydligt värre saker i livet att störa sig på.

Live and let live!

Såg första avsnittet av Happy Endings igår och betyget hittills blir en 3:a. Småfnissig ibland men på det stora hela inget jag fastnade för. Kommer säkert att se ett avsnitt eller två till för att se om jag ändrar uppfattning, mest för att Elisha Cuthbert är med. Sen kom jag att tänka på att jag inte sett henne i så mycket sen "24" så det här kanske är något av en comeback för henne? En och annan halvdålig film och nu en Sitcom..well, den som lever får se.

Desperate levererade som alltid. Gillade Bree som hårdkokt i trenchcoat. Till och med rösten hade förvandlats till gammal deckartjej a la 50-tal. Nu väntar jag bara på att Susan i vanlig ordning ska klanta sig och allt går åt pipsvängen. Nya snubben på gatan undrar man ju vem det är?

Oj. Vad säger man? Läste i Aftonbladet om kvinnan Pao som säger sig vara en katt och att hon är född i fel art. Jag brukar resonera enligt principen "whatever floats your boat" men liksom...va? Som jag förstått tillhör hon "Furries", människor som upplever sig vara ett djur. Jag erkänner att jag inte kan så mycket om det här och jag missade programmet (outsiders) när det gick. Dock är min nyfikenhet väckt och jag har tänkt läsa lite mer om detta. Jag blir nyfiken på den psykologiska aspekten i det hela. Mekaniken bakom tänket. Lär återkomma med ämnet när jag bildat en uppfattning om det. Än så länge är jag mest i  "hakan i golvet" läge.

OH! Äntligen är den här. Veckan jag väntat på. I kväll är det säsongsstart för sista säsongen av Desperate Housewives och som ni kanske minns från sista episoden förra säsongen så kom det ju fram en del snaskiga detaljer om mordet på Gabrielles styvfar...Grannarna på Wisteria Lane är fyllda av ånger efter att de alla är inblandade att hålla bladet för munnen om Carlos mord på Gabrielles elaka styvfar. Susan driver isär från sin familj och vänner. Bree måste vara speciellt försiktig med vad hon säger då hon börjat dejta polisen Chuck Vance som dök upp som nytt ansikte förra säsongen. Missa inte! 21.00 på 5:an.

I kväll kan man också se första avsnittet av Happy Endings, 21.55 på 5:an, dvs efter Desperate. Är det nya "Vänner" vi möter? Serien handlar om ett gäng kompisar nämligen...
Här möter vi Dave och Alex, navet i ett kompisgäng som hållit ihop i åratal, som ska gifta sig. Men när Alex lämnar Dave vid altaret blir det hela lite komplicerat eftersom vännerna inte riktigt vet hur de ska ställa sig till den plötsliga brytningen. Bland de närmsta vännerna finns Jane, syster till Alex tillika obotligt kontrollfreak. Brad, Janes man som gör i princip allt vad hon säger till honom, även om han själv inte vill. Max, Daves bästa kompis som har stor vånda inför det faktum att han inte har berättat för sina föräldrar att han är homosexuell. Och Penny, gängets desperata singel, som ständigt oroar sig över att hon aldrig kommer träffa den rätte. I huvudrollerna ser vi bland annat Elisha Cuthbert (24) och Zachary Knighton (Flash Forward).

I morgon kväll kommer den serie jag personligen väntat mest på. Grey's Anatomy kl 21.00 på 5:an. Säsong 8 drar igång med att Meredith får ta konsekvenserna av att ha manipulerat med Derek's forskning och det slutar illa. Christina är helt inställd på att göra abort vilket Owen inte vill. Jag som suttit och tittat på gamla avsnitt pga abstinensen lär ju inte missa detta.

Ny serie börjar i morgon också! Body of Proof, direkt efter Grey's. Huvudrollen som Dr Megan Hunt görs av Dana Delany som vi ju känner igen från Desperate. Hon spelar en neurokirurg som efter en bilolycka förlorar sitt jobb och sin familj. Fem år senare tar livet en ny vändning när Megan erbjuds en tjänst som rättsläkare. Jag tänker i alla fall ge den en chans och se om det är något jag kommer att följa.

På tal om kläder och närmare bestämt klänningar så ramlade jag över en sida igår som fick mig att tappa hakan. Knata genast in på Pinupgirlclothing för att se fler av dessa underbara klänningar. Jag försöker bestämma mig för vilken av de nedan som ska få bo hos mig. Klicka på bilderna för att se dem större!



De finns i olika färger i varje modell och jag kan inte välja ens om det gäller livet känns det som. Alla är så fina! Just nu lutar det åt klänning nr 1 och 4. Oh the love...

Gick igenom lagret av varmare tröjor häromdagen och insåg att nya är ett måste. Varför måste favorittröjor som används jämt nödvändigtvis visa ålderstecken? Lite noppor här, tappat formen där..i alla fall hittade jag några fina på H&M och tänkte chocka kroppen genom att faktiskt investera i ett par...BYXOR! Jag vet. Chockerande. Vet inte när jag haft det sist ens men det börjar bli kallt och leggings håller inte värmen hur gärna jag än vill det. Bilderna är klickbara om ni vill se dem lite större.





Jag bara älskar de tegelröda skorna och den tegelröda tröjan. Lovely! Nu är det dags för påtår, hoppas ni har en mysig dag idag!

I går när vi kom till lägenheten mötte oss en vacker syn! Färdigt i hallen och vardagsrummet, wooop!! Så ljust och fint och tapeten i vardagsrummet var mycket snyggare än jag mindes. Vi slet som djur ett par timmar för att få alla möbler på plats igen men fint blev det. Behöver jag säga vad jag tycker om slipdamm? Sablar vad det kryper in överallt! Fick skura om alla rum där jag kom åt och ändå har det raspat i halsen i natt.

Idag blir det lite kartongrensning så att vi kan tömma juniors rum och sätta igång att tapetsera där inne också. Blir nog himla fräscht när det är klart. Ska se om jag hittar bilder på vilka tapeter vi valde. Är ju förtjust i att ha mycket vitt så alla tapeterna blev olika nyanser och mönster i vitt. Himla fint =)

Note to self: Om du lider av kronisk yrsel ska du inte ha en jätteluftmadrass som sviktar. Du blir sjösjuk så fort din sängkamrat rör på sig. Stupid is what stupid does.