Nu är det många år sen jag fick min diagnos på Fibromyalgi men ständigt lär jag mig nya saker om sjukdomen. Hittade en artikel i Aftonbladet idag som i stora drag även beskriver min vardag. Då jag likväl som Terese i artikeln blivit bemött med misstro både från omgivning och läkare tycker jag att det är viktigt att sprida kunskap om det här.

Gun Alm, ordförande i svenska fibromyalgiförbundet tycker till under artikeln om Terese. Där hittade jag något jag inte läst tidigare, nämligen att även små barn kan få sjukdomen. Att den är genetisk visste jag och även att män kan få det. Jag kan inte föreställa mig hur svårt det måste vara att drabbas när man är en liten knodd. Det är tufft nog när man är vuxen. Just det där med att känna att man inte räcker till, man vill inte säga nej, vill inte "förstöra" för alla andra osv är väldigt typiskt mig också. Med åren har jag blivit bra på att bita ihop och göra det jag tänkt även om benen knappt bär mig. Med tjurighet kommer man oväntat långt!

Självklart måste man ibland ge sig och konstatera att man inte orkar. Man måste ge sig själv tillåtelse att vila en dag om det är illa. Men det är ju så himla svårt! Jag antar att det har att göra med- fortfarande- att jag har så svårt att acceptera sjukdomen. Jag vet ju att den finns där för resten av mitt liv men jag är trotsig. Jag vägrar. Jag kan minsann!

Idealet måste ju vara att hitta en balans mellan vila och tjurighet så att man kan fungera utan att köra slut på sig själv helt och hållet. Jag vill ju leva ett så normalt liv som möjligt trots att jag ständigt bär fibromyalgin med mig. Ett råd vill jag också passa på att ge till alla som har en vän eller familjemedlem med fibromyalgi; visa att ni tror dem! Att ni accepterar och respekterar deras ord. Trots allt är det så att utan familj och vänner som tror på en så blir man otroligt ensam och knäckt. Både i kropp och själ.