Hittade en artikel i dagens Aftonbladet om en kvinna som inte ska se sig i spegeln på ett år som ett led i hennes doktorsavhandling i sociologi. Experimentet går ut på att släppa utseendefixeringen och få en ny bild av sig själv. Jag måste säga att jag gillar idén som så. Jag undrar vad man skulle få för bild av sig själv när man inte kan luta sig emot den yttre reflektionen?

I början kan jag tänka mig att nojorna skulle samlas på hög. En stor sådan antagligen. Att kunna släppa tänket om hur man ser ut när man ska till jobb, skola eller nöjen måste ju vara hur svårt som helst? Dock kan jag tänka mig att efter ett tag kanske man tycker det är riktigt skönt? Att bara kliva upp på morgonen, dra en snodd i håret och börja sin dag. Befrielse? Jag antar att man rätt fort skulle märka vilka omkring en som enbart bedömer en efter hur man ser ut och vilka som ser längre än näsan räcker. Ingen vill ju bli bedömd enbart efter sitt utseende och ändå är det precis vad som sker ungefär jämt.

Missförstå mig rätt, jag gillar att se bra ut efter mina förutsättningar och hur mycket jag ids bry mig, men det skulle onekligen vara skönt om man inte kände en press att se bra ut jämt.

På 70-talet brände vi bh:ar, är det dags att slänga speglarna nu?