Jag vaknade denna morgon efter att ha drömt en sån sorgsen dröm. Som att jag tagit plats i någon annans minnen och fick uppleva dem. Det var en sån stark och tydlig dröm. Den berörde mig och jag måste skriva ner det innan jag glömmer det så nu får ni dela min dröm med mig här...


En gång för länge sen satt en ung kvinna  i en hammock där hon betraktade sitt barn lekande med en hund. Solen lyste genom trädens toppar och det var ljuvligt varmt. I sin hand höll hon en kaffekopp som hon knappt rörde. Genom det mörka glaset på solglasögonen betraktade hon mannen som stod en bit bort och skrattade med hennes barn. Han kastade en blick åt hennes håll och den brände hennes kind mer än solens strålar kunde. Han såg så lycklig ut där han lyssnade på barnets glada pladder. Hennes barn gick in i huset som inte var deras för att hämta en glass och mannen kom och satte sig brevid henne. Betraktade henne med längtan i blicken. Genast började hjärtat slå fortare som alltid i hans närhet. Utåt sett var hon lugnet själv. När han talade var hon tyst. Gav inget svar. Det måste vara så...Hon blundade och minnena strömmade igenom henne...

Första gången de träffades och hon såg in i hans ögon blixtrade tanken till att det borde varit han. Den busiga blicken, humorn och värmen sade henne allt hon behövde veta. Tonerna till en sällsam, långsam dans började spelas i hennes inre, i hennes hemligaste tankar. Till en början ignorerade hon det hela, kvävde musiken i sitt sinne och övertalade sig själv att vara glad för det hon hade och inte önska det hon inte kunde få. Verkligheten var inte lika ljuv som drömmen. Verkligheten behandlade henne illa, kastade blickar åt andra håll och lekte med hennes känslor. Likväl hoppades hon kunna bli lycklig om bara verkligheten skulle ändras lite. Hon hade ju gjort sitt val och var lojal.

Men ödet ville annorlunda. Verkligheten kunde vara grym och det drev henne närmare drömmen hur mycket hon än visste att den aldrig kunde bli sann. De drogs till varandra obönhörligt. Den kväll hon första gången insåg att han delade hennes tankar var så bitterljuv. Han kunde inte välja och hon kunde inte be honom. Det var inget han sade, inget han berättade. Det var känslan av hans närvaro som ändrades. Hon kände honom i ett rum även om hon inte såg honom. Han kunde gå förbi henne och hon hörde hur han höll andan, hur han knöt sina händer för att inte röra vid henne. Hans armar runt henne när de dansade sin enda dans talade om för henne att han inte ville släppa. Denna enda gång i hans famn gav henne liv för så lång tid. I hans blick såg hon en förundran hon inte sett förut. En sorgsen visshet då kvinnans verklighet var hans bästa vän. Förbjudet. Onåbart. Ett näst intill heligt band sen barnsben. De kunde inte få varandra utan att förstöra någon annan. Kanske var de rädda?

I flera år hade hon drömmen nära men inte brevid sig. Tills den dagen när verkligheten rämnade framför hennes ögon. Sveket var ett faktum och hon tog sin sista styrka och gick. Tårarna var oräkneliga när hon sista gången talade med dem. Den ene fick höra att hon visste allt om hans svek och den andra förbannades för sin feghet han misstog för heder. Trots allt visste drömmen allt om verklighetens illvilliga natur. Hon lämnade det liv hon haft, lämnade sorgen, drömmen och verkligheten bakom sig. Tiden gick och såren läkte. Hon såg ingen av dem under många, långa år. Allt sjönk undan i livets skeenden...

När kvinnan till slut blev gammal och grå vågade hon ställa sig själv frågan. Vad hade kunnat bli? Vad hade blivit av hennes liv om de hade följt sina hjärtan? Tankarna gick tillbaka till den dagen i trädgården. Hon mindes så tydligt hur grönt gräset var, hur solen sken och framförallt mindes hon orden han sade. Det var inget märkvärdigt egentligen. Han bara önskade att hammocken hon satt i hade varit deras istället för bara hans. Att han önskade att han hade fått vara hennes verklighet och inte bara en dröm. Hon svarade honom inte. De bara satt där i varsin ände av hammocken och lät kaffet kallna.