Ibland blir jag heterofob!
Nedanstående citat hittar man i kommentarsfältet till en artikel i AB om ungdomar som kliver ur garderoben inför sina föräldrar:
"Jag vill här med utmärka Sveriges särklass största soptunnor till grupp form av vänsterfanatiska manshatande talibanfeminister ser ut som skit och klär sig som sådan och deras allierade i form av HBT grupper - Den dan ni tar över Sverige kommer aldrig att hända Bort med er NU tack!"
Ignorera språkbruket och läs ett varv till. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. I ovanstående kan man utläsa, inte bara homofobi utan även en skrämmande syn på på det samhälle vi lever i samt en stor dos av fördomar. Jag trodde vi hade kommit längre i Sverige. Att fortfarande sitta kvar på sin jäkla stubbe i skogen och tänka att alla (tjejer i detta fall) lesbiska är fula, okvinnliga manshatare som ska ta över världen och förstöra allt vad manligt är; det är så löjligt så jag vet inte vad! Och vad då "ta över"? Ta över vad? Det är ju inte som att HBT-människor är beväpnade till tänderna och ger sig ut på gatorna och mejar ner alla som är hetero? Gaybashing är en betydligt vanligare företeelse. Lilla lördagsnöjet för packade homofober i vårt avlånga land.
Men åter till huvudfrågan; vad säger man när ens barn berättar att de är gay? Jag kan ju bara svara för mig personligen och jag har min åsikt klar sedan många år tillbaka. När jag fick barn var det en av många saker vi pratade om när dottern var liten. Orden jag skulle ha sagt om situationen uppstått i min familj är: "Var lycklig"! Jag bryr mig inte om huruvida mitt barn hade blivit gay eller inte, så länge barnet blir lyckligt. Så himla enkelt. Det är inte upp till MIG att komma med krav på vad mitt barn ska ha för kärleksliv, för livspartner eller hur barnet väljer att leva. Det enda jag har "rätt" att önska är att mitt barn ska få vara lyckligt, friskt, jobba med något de trivs med och vara nöjd med sitt liv.
Uttalanden som citatet högre upp gör mig mörkrädd. Ponera att den skribenten har barn som kommer hem och berättar om sin nya kärlek som är av samma kön? Vad blir reaktionen? Knappast stödjande känns det som. Det enda som antagligen händer är att en förälder med den attityden kommer att förlora kontakten med sitt barn. Den sexuella läggningen lär inte försvinna, men jag kan nästan garantera att barnet gör det.
Det är nog ett väldigt svårt beslut för en tonåring att komma ur garderoben inför sina föräldrar och jag känner att då om någonsin bör man vara ett stöd och visa att kärleken alltid finns där. Frågor kommer så klart, men det kan man väl ta sen? Så många föräldrar har sagt orden "det spelar ingen roll, du är bäst ändå" i olika sammanhang genom barnets uppväxt och det är ord som borde gälla även här. Det är nog svårt att klara alla andra krav från omgivningen, samhället och livet i stort utan att ens barn dessutom ska behöva känna att de inte är accepterade av de som borde älska dem mest- föräldrarna.
I slutänden, vad är viktigast? Ett lyckligt liv med mycket kärlek och acceptans skulle jag tro. Är det inte det vi alla strävar efter?
"Jag vill här med utmärka Sveriges särklass största soptunnor till grupp form av vänsterfanatiska manshatande talibanfeminister ser ut som skit och klär sig som sådan och deras allierade i form av HBT grupper - Den dan ni tar över Sverige kommer aldrig att hända Bort med er NU tack!"
Ignorera språkbruket och läs ett varv till. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. I ovanstående kan man utläsa, inte bara homofobi utan även en skrämmande syn på på det samhälle vi lever i samt en stor dos av fördomar. Jag trodde vi hade kommit längre i Sverige. Att fortfarande sitta kvar på sin jäkla stubbe i skogen och tänka att alla (tjejer i detta fall) lesbiska är fula, okvinnliga manshatare som ska ta över världen och förstöra allt vad manligt är; det är så löjligt så jag vet inte vad! Och vad då "ta över"? Ta över vad? Det är ju inte som att HBT-människor är beväpnade till tänderna och ger sig ut på gatorna och mejar ner alla som är hetero? Gaybashing är en betydligt vanligare företeelse. Lilla lördagsnöjet för packade homofober i vårt avlånga land.
Men åter till huvudfrågan; vad säger man när ens barn berättar att de är gay? Jag kan ju bara svara för mig personligen och jag har min åsikt klar sedan många år tillbaka. När jag fick barn var det en av många saker vi pratade om när dottern var liten. Orden jag skulle ha sagt om situationen uppstått i min familj är: "Var lycklig"! Jag bryr mig inte om huruvida mitt barn hade blivit gay eller inte, så länge barnet blir lyckligt. Så himla enkelt. Det är inte upp till MIG att komma med krav på vad mitt barn ska ha för kärleksliv, för livspartner eller hur barnet väljer att leva. Det enda jag har "rätt" att önska är att mitt barn ska få vara lyckligt, friskt, jobba med något de trivs med och vara nöjd med sitt liv.
Uttalanden som citatet högre upp gör mig mörkrädd. Ponera att den skribenten har barn som kommer hem och berättar om sin nya kärlek som är av samma kön? Vad blir reaktionen? Knappast stödjande känns det som. Det enda som antagligen händer är att en förälder med den attityden kommer att förlora kontakten med sitt barn. Den sexuella läggningen lär inte försvinna, men jag kan nästan garantera att barnet gör det.
Det är nog ett väldigt svårt beslut för en tonåring att komma ur garderoben inför sina föräldrar och jag känner att då om någonsin bör man vara ett stöd och visa att kärleken alltid finns där. Frågor kommer så klart, men det kan man väl ta sen? Så många föräldrar har sagt orden "det spelar ingen roll, du är bäst ändå" i olika sammanhang genom barnets uppväxt och det är ord som borde gälla även här. Det är nog svårt att klara alla andra krav från omgivningen, samhället och livet i stort utan att ens barn dessutom ska behöva känna att de inte är accepterade av de som borde älska dem mest- föräldrarna.
I slutänden, vad är viktigast? Ett lyckligt liv med mycket kärlek och acceptans skulle jag tro. Är det inte det vi alla strävar efter?
Ingen har rätt att ta ifrån en annan människa dess möjlighet till lycka.
Tyck till
Postat av: Alva
Jag tycker om dig. :)
Jag minns nervositeten när jag kom ut som bi för min mamma, och då hade jag ändå inget skäl alls att tro att hon inte skulle vara accepterande. Den nervositeten ledde till att hon fick veta det tre år efter alla andra jag kände. Och reaktionen?
"Hur kunde du tro att jag skulle ha något problem med det?" Uppföljt av ett. "Jag är bara orolig för hur samhället kommer att behandla dig."
Om alla föräldrar varit lika öppna som du och min mamma så hade vi haft mycket färre självmord bland unga homos i Sverige!
Postat av: Helen
Tack detsamma Alva! Jag kommer aldrig att förstå hur man INTE kan acceptera sitt barn, vänner osv för att de har en annan sexuell läggning än vad man själv har.Det gör mig beklämd att vi inte kommit längre år 2011.
Trackback
