Jag har en syster som är 13 år äldre än jag, vilket i praktiken betyder att när jag var yngre så var det som att jag hade två mammor. Gissa hur mycket jag gillade det när jag var 15? En mamma som oroade sig och en "mamma" som förmanade mig i oändlighet om allt jag INTE skulle göra...Dock hade det sina fördelar har jag upptäckt nu när jag är äldre och förståndigare (?). Mamma lärde mig om sånt hon lärt sig när hon växte upp och syrran lärde mig nutidskunskap. Hon var den som lärde mig att "föra mig" i sociala sammanhang, vilket jag haft enorm nytta av emellan varven. Det var min syster som tog med mig på diverse resor så jag fick se annat än husen i byn. Vi brukade åka till en ö ute i skärgården och bo där nån vecka varje sommar. Bada, paddla kanot och äta så god mat! När jag blev runt 13-14 flög jag själv söderut första gången för att hälsa på henne. Gud så världsvan jag kände mig på planet, i min gula klänning och illrosa pumps (eeek!) och håret i en flätuppsättning gjort av en klasskompis. På den tiden var jag inte flygrädd..

Vi gick på Naturhistoriska, som för alltid är mitt favoritmuseum, Skansen, Grönan och en massa utställningar. Promenerade i Gamla Stan och ständigt berättade hon för mig om allt jag såg och frågade om. Tack vare henne började jag älska Stockholm och det är med vemod jag tänker tillbaka på de åren. Min syster skulle ha blivit en utmärkt lärare har jag tänkt många gånger. Tyvärr hade jag väl inte alltid vett att lyssna på henne utan tyckte att hon "tjaaatade juuuu"..Det är tur att man växer upp och kan titta i backspegeln! I alla år har hon ställt upp när det varit kris, om jag behövt hjälp eller trasslat till det för mig ekonomiskt. Varit min krockkudde mer än en gång.

Man önskar ju att man haft dagens insikt och kunnat hoppa tillbaka i tiden och ge sig själv en käftsmäll när man varit otacksam, ytlig och inte alls uppskattat den omsorg och omtanke hon visade mig och de mina. Det var väl en osäkerhet och tvivel på att man dög som man var, som spökade. Ett behov att klara sig själv och ta hand om sitt eget elände som krockade med en bristande förmåga att göra det. I mitt fall resulterade det i att jag slöt mig som en mussla och berättade ingenting för någon. Dels för att de inte skulle oroa sig och dels för att jag kände mig så patetisk för att jag inte klarade mig själv. Sen blev jag arg när jag fick frågor om varför jag var tyst, hur jag mådde, vad jag gjorde...

Naturligtvis skapades ett avstånd emellan oss. Marianergraven deluxe under rätt många år. Fram och tillbaka har vi tassat oss runt och missförstått varandra. Det hade kunnat bli en bitter dans utan slut om inte viljan funnits att förändra oss själva och ta nya tag. Tack och lov i alla fall att jag numer verkligen känner henne och hon mig och att vi kan vara varandras stöd och än viktigare, vara vänner...