Bahaha, har IIINGA!! Eller...? Alla har dåliga sidor, tricket är att bli medveten om dem och försöka göra dem till bra sidor istället. Med lite tur har man en familj och vänner som kan hjälpa en att bli medveten om ens svaga sidor utan att köra ner dem i halsen på en. Jag kan ha hetsigt humör ibland, reagera impulsivt och fort innan hjärnan riktigt hängt med och plockat fram en mer lämplig reaktion. Undrar om det är ett släktdrag? Vi har alla känslorna på utsidan i min släkt. Vi gråter lätt, blir glada lätt och arga med. Tack och lov är i alla fall inte jag långsint. Tänder fort men är sällan arg länge. Genom åren har jag fått höra att jag är för mesig, har svårt att säga ifrån och stampa ner foten. Jag får onekligen lite ont i magen när det gäller att konfrontera någon. Det är svårt för de flesta att ta på sig "utanpåskorna" som min syrra kallar det och verkligen se sig själv som man är.

Jag har ägnat rätt mycket tid åt att förändra både mitt liv och mig själv de senaste två åren. Jag har kommit lång väg men än finns det mycket kvar och tack och lov för det! Jag menar, om man bara sitter på häcken och slutar utvecklas så måste man väl ändå ha ett fattigare liv? Tycker jag då. Det retar mig ofantligt att se människor som fastnat, stagnerat i sitt sätt att vara och vägrar att se att de behöver förändring, vägrar att se att de har ett beteende som kanske inte är det sundaste. Så där stocktjuriga och envisa så man bara vill strypa dem alternativt tycka synd om dem. Vänner runt dem ser och skakar på huvudet men ingen säger nåt för man vet att det inte är någon idé. Jag har känt en del såna och till slut orkar man inte längre utan man tar avstånd, för deras negativitet sprider sig och till slut blir man likadan själv. Hugaligen!

I alla fall...det är ändå hopp om en när man vet om att man har dåliga sidor men är villig att förändras och bli lyckligare än man var innan. Kanske man kan sprida positiva ringar på vattnet istället?