Å gode värld, hela mitt liv är en lång radda pinsamma ögonblick. Jag klantar mig alltid, gör bort mig ständigt och så har det varit så länge jag kan minnas. När jag var yngre tyckte jag så klart att det var dödligt hemskt men men åren har jag vant mig att det verkar vara min lott i livet att göra bort mig konstant samt slå min lilltå i alla bords- och stolsben jag hittar. That's life liksom.

En av mina favoriter förtjänar nog att berättas i alla fall. När jag var 16 år var jag tillsammans med en kille som jag då var ohyggligt förälskad i och han var väl 1-2 år äldre än jag om jag inte minns fel. I alla fall så skulle jag möta honom inne i stan en dag och tänkte på bussen att jag skulle säga nåt lite så där flörtigt och dant när jag träffade honom vid parken. Jag klev av bussen och såg att han stod en bit bort i sin blåa dunjacka...

Jag smög fram bakom honom och slog armarna runt honom och viskade lite andlöst i hans öra "hej älsklingen, tänk att se en sån snygging här vid bussen" (kände mig räätt modig). Han vände sig om och well, guess what? Det var inte min pojkvän!! Där och då ville jag sjunka genom jorden så långt det bara gick. Killen tackade så mycket för att jag gjort hans dag lite gladare och tack gud ändå för att han tog det på rätt sätt och inte tyckte att jag var nån slemmig brud. Några meter längre bort stod min rätta pojkvän och garvade läppen av sig då han så klart sett alltihop...Till saken hör att jag var ohyggligt blyg och oskyldig på den tiden så skammen blev liksom dubbel. Där skulle jag minsann låtsas vara så cool...

Eller för att gå ännu längre bak i tiden...Jag var väl en så där 12-13 när jag var hos syster yster och vi åkte till slottet för att se vaktavlösningen där. Rätt pampig grej att se ändå då de hade så häftiga uniformer och såna där höga pälsiga mössor och grejer. Medan vi väntade knatade jag omkring på slottsbacken och kikade mig omkring. På nåt märkligt vänster lyckades jag missa att det hela hade börjat (huvudet bland molnen, who me?) och insåg att jag trasslat in mig bland högvaktens män! De får ju inte ändra en min eller flytta på sig på annat sätt än enligt reglerna så jag hade viss möda att ta mig ur de slutna leden. O fasa. När jag till slut lyckats klämma mig emellan några stycken och skulle rusa till syrran och dö av skam så snubblade jag på kullerstenarna- of course- och drattade på häcken! Min klänning åkte rätt ner och så där en 300 turister fick se mina rosa trosor. Att jag inte sjönk genom kullerstenarna till en annan värld är konstigt då jag önskade det så hett. Min syster hade sinnesnärvaro nog att inte dö av skratt även om jag minsann såg att hon hade mycket svårt att låta bli...

And the list goes on and on...så där har det jämt varit. Jag lägger alltid varor i fel vagnar eller tar med mig fel vagn när jag är och handlar, snubblar på mina egna fötter, tappar saker, säger fel saker för högt, går rätt in i glasdörrar för att jag inte ser att det är glas...osv i all oändlighet. Men man får bjuda på sig själv lite! Numer skrattar jag rätt mycket själv när jag klantar till det för jag menar, vad ska jag annat göra? Även jag kan se det roliga i det hela numer och nånstans är det ju ändå så att man är summan av sina erfarenheter, klantigheter och jag vore inte jag utan dessa inslag i tillvaron...