Egentligen ganska lätt då jag vet precis vad jag är rädd för. Till och med så att jag kan göra en lista av det...

Myror är det värsta jag vet. Den som läst i bloggen vet varför jag blir kallsvettig när jag ser en..

Att bli bedragen, sviken är väl en ganska universell rädsla. Har dock varit med om det lite för många gånger för att ha något som helst tålamod med det längre.

Att någon som står mig nära ska dö. När mamma dog så försvann halva mitt liv. Det är hemskt. Fruktansvärt.

Att jag eller någon närstående ska råka ut för en olycka och hamna i "veggie state" eller bli permanent, svårt sjuk.

Döden skrämmer mig ofantligt. Jag brukar inte ens kunna tänka på den en millisekund så vrider det sig i magen.

När folk blir arga och skriker så krymper jag till en liten boll inuti och vill helst rulla iväg till ett mörkt hörn och gömma mig. Konflikträdd? Oh yes. Undviker konflikter? Oh no. Jag bara försöker hålla dem på ett ickeskrikigt plan.

Rädd för skräckisar så jag inte vågar gå på toa själv den natten.

Gillar verkligen inte clowner. Tycker de är ofantligt läskiga. Man ser bara en påmålad fasad, gråtande eller leende. Vad som händer bakom masken har man ingen aning om. Isch.

Att inte klara mig själv. Då jag är kroniskt sjuk så kommer ibland rädslan att tänk om jag får ett återfall? Att bli så beroende av min omgivning igen skulle jag inte klara. Hejdå mental sanity. Vill inte vara en börda för någon.

Att inte vara älskad och respekterad för den jag är. Ägnat så många år att vara någon jag inte är, fjäskat för idioter och anpassat mig bokstavligen nästan till döds. Aldrig mer.

Rädd för att flyga. Yrseln gör det satans obekvämt kan jag säga...

Det är många rädslor man bär på sig genom livet. Jag märker ju när jag skriver att många av mina handlar om känslor. Att bli övergiven, sviken, bedragen, ljugen för med mera. Antar att när man gått igenom den rutinen för många gånger så blir man både mer rädd för det och samtidigt väldigt desillusionerad. Man vet att det kan hända igen och man vet att det nästan till och med är troligt. Tur att den mänskliga naturen (i alla fall min) är av förlåtande karaktär. Annars skulle man ju aldrig våga satsa på kärleken igen. Så tomt livet skulle bli.

Vissa rädslor borde man ju faktiskt ta tag i och göra sig av med. Rädsla fyller ju egentligen ingen funktion utan hämmar en bara. Såvida man inte har en sund rädsla för att kasta sig utför stup utan fallskärm och liknande. Där tror jag ett visst mått av rädsla kan vara nyttigt. Stay on the ground ffs. Min rädsla för myror exvis har jag numer lyckats få ner från "frysa fast i golvet och inte kunna röra mig"- läge till att faktiskt klappa ihjäl myran. Går bra om de är en eller två. Ett helt gäng? I'm soo gone. Men det går framåt!

Summa summarum: Är man rädd så att det bromsar en från att leva fullt ut så är det klokt att konfrontera den rädslan och se vad som händer. Oftast just ingenting. Rädsla är trots allt en känsla, inte ett ting som kan bita en där bak. Känslor kan man kontrollera och lära sig att hantera. KBT anyone?