Försöker återhämta mig efter att ha sett "Vägen" med Viggo Mortensen. Uj, vilken tung film men väldigt bra. Tankarna sätter ju igång i en när man ser den. Vad gör man när världen går under? När man inte har någonstans att ta vägen? När det enda man kan göra är att gå, gå och gå tills man inte längre orkar...hur hittar man sin drivkraft? När man måste inse att man en dag kan bli tvungen att begå mord och självmord för att ingen annan utväg finns, hur går man vidare? Känns som att man ska ägna en minut eller två till att vara tacksam över det man har istället för att tjata om vad man saknar.

Visst saknar jag att vara frisk, att kunna jobba och göra alla saker jag gjorde innan jag blev sjuk. Det sticker jag inte under stol med. Men samtidigt...jag är inte den grönsak jag riskerade att bli. Jag tog mig upp igen, lärde mig att anpassa livet och tillvaron efter den ork och styrka jag har. Jag har ett hem, jag har en familj och jag har vänner. Jag kan gå, till och med dansa ibland även om jag inte bör snurra för då faller jag. Det är saker att vara tacksam över. Jag har en underbar dotter som betyder allt för mig. Kärlek.