Vad får er att känna er riktigt hemma någonstans? Jag har funderat mycket på det senaste halvåret, främst sen jag förlorade min älskade mamma. När jag var yngre spelade det mindre roll vad jag hade för saker omkring mig. Med åren har jag märkt att jag har fått ett större behov av att ha en viss känsla omkring mig för att trivas. Vill kunna se bekanta möbler, tavlor eller annat som följt en genom åren för att känna mig hemma i en ny miljö. Människor försvinner, men sakerna består? Nej, inte riktigt så kanske..men just nu exempelvis har jag mitt ubergamla vita skrivbord inom synhåll. Det är inget märkvärdigt skrivbord men det har följt mig från det att jag började skolan och jag älskar det. Det stod i mammas sovrum och jag kände alltid en sorts nostalgi när jag såg det. Alla mattetal jag kämpat mig igenom vid det skrivbordet...! Nu tänker jag även på min lilla mamma när jag ser det och jag känner mig varm och trygg.

Jag antar att jag är lite sentimental kanske? Vissa kan bosätta sig var som helst med en väska och en tandborste och känna sig hemma direkt men jag har nog aldrig varit sådan fullt ut. Förut räckte det kanske med en favoritbok eller två men nu vill jag gärna ha hela bokhyllan! Mina böcker som jag läst hundra varv och skrattat, gråtit och varit arg tillsammans med, skulle jag aldrig kunna slänga. Det är ett bra sätt att bli osams med mig på. Släng mina böcker och jag blir riktigt ond i ögat.

En speciell bok som följt mig sen slutet av 80-talet är "The Bridge across forever" av Richard Bach. Jag läste den och sen lånade jag ut den till en vän och såg den aldrig igen. Försökte hitta den på bibblo, i affärer, loppisar och överallt jag kunde komma på men den fanns ingenstans. Sen 1991 skulle jag iväg på en tågluff och en av mina bästa vänner genom livet skickade mig ett litet paket från London just innan. Hon hade hittat boken på ett litet antikvariat och tänkte genast på mig. Bästa presenten någonsin! Den resan var speciell på många sätt, både bra och väldigt dåliga saker hände och genom detta följde mig boken. Jag läste så fort jag kom åt. På nåt vis hjälpte den mig att klara av en otroligt svår situation och jag är den skyldig stort tack för det. Så klart har jag den kvar än och läser ibland om den. Kanske att jag inte ser samma sak i den nu som då, men en kär vän är den och jag skulle inte känna mig hemma om den inte fanns med mig.

Det kanske låter som att jag hatar förändring? Det gör jag inte. Jag förändras ständigt och likaså mitt hem, men en del saker får följa med mig genom det hela, pusslas in för att passa och faktiskt så fungerar det rätt så bra. Det ger mig ro i själen att se minnen omkring mig och ro i själen är vad som gör att man faktiskt kan skapa nya minnen, om ni frågar mig. Det blir verkligen en bro mellan då och sedan.