Först av allt en disclaimer: Nedanstående gäller ej personer som har dyslexi eller andra sjukdomstillstånd som gör att de inte kan uttrycka sig i skrift på ett korrekt sätt. Ta inte åt er.

Jag har en fördom, eller kanske man ska kalla det för en förutfattad mening, vilken är den att om jag läser något som är oerhört slarvigt skrivet så har jag väldigt lätt för att tänka att författaren är mindre smart. Mindre bemedlad på den tänkande fronten så att säga. Eller att de är så lata att de inte orkar bry sig om hur de uttrycker sig.

Kanske är det oerhört fel av mig, men den lilla språknörden i mig, språkpolisen, blir rabiat vid läsning av exempelvis; "Ja ska fara me bilen till han! för ja ids int ta busen". Oh damnation. Jag önskar att jag kunde tycka att exemplet är unikt men tyvärr så är det inte det. Ibland är det så dåligt skrivet att man inte förstår vad man läser. Särskrivning, felstavningar, avhuggna ord, talspråk i skrift och diverse andra godbitar som blandas i en salig röra och presenteras i skrift. Jag får lite ont i själen.

Jag tror inte att jag är ensam om att reta ihjäl mig på detta fenomen som verkar sprida sig överallt. Att man skriver som man talar helt enkelt. Jag har pratat runt lite i bekantskapskretsen om det här och det verkar inte vara fullt så åldersbundet som man kunde tro. Första tanken är ju att det så klart är "msn-generationen" som utarmar språket men min dotter och flera av hennes vänner är fullt kapabla att använda svenska som ett språk, inte som ett nödvändigt ont som man kan misshandla rätt ner i soporna för att man "int ids" skriva ordentligt. Ja det är klart, det tar ju så mycket längre tid att skriva "jag" istället för "ja".

Men om vi nu ska vara lite kategoriska här och hålla oss till den yngre generationen, där jag hittat mitt skräckexempel för dagen, så undrar jag ju i mitt stilla sinne hur den personen klarar alla skrivuppgifter i skolan? När man knappt förstår vad som står? Hur går det sen i ett arbete där man kanske måste, i alla fall bitvis, uttrycka sig förståeligt i skrift? Kommer en framtida arbetsgivare acceptera ett så dåligt språkbruk eller kommer denne att tycka att personen verkar helt blåst?

Man behöver inte vara en virtuos i ordbajseri, men lite basala kunskaper tycker jag att man kräva. Att man skriver ut hela orden, att man skriver honom/henne istället för han/hon, att man undviker särskrivning samt att det där med interpunktion kanske borde fungera något så när.

Tyvärr tror jag att väldigt många blir både missförstådda och inte tagna på allvar för att den text de skrivit är på så horribel svenska att man inte förstår den. Jag sticker ut hakan här och erkänner utan omsvep att om jag ska läsa ett längre utlägg och jag redan i första stycket ser att det är väldigt dåligt skrivet och halvt obegripligt, så slutar jag läsa. Oavkortat.

Missförstå mig rätt, alla kan göra misstag. Alla kan stava fel, bli drabbade av akut hjärnsläpp, vara för trött eller ha för bråttom så att det blir fel, men då brukar misstagen bli små och inte störa resten av texten. Jag är heller ingen expert men jag vet helt klart vad jag föredrar.

En god vän till mig sa en gång att "man bör lära sig rätt sätt först innan man struntar i det och gör fel för att roa sig själv" och det håller jag med om. Jag leker också med ord, byter språk, gör egna ord samt diverse andra fånigheter, men jag vet hur det ska se ut för att vara rätt och då tycker jag mig ha rätt att driva lite med mig själv och hur jag skriver emellan varven. Säkert finns det många där ute som tycker att jag har ack så fel och att det inte är så noga med hur man skriver, men det är min åsikt att det är viktigt och jag står för den.

Nu ska jag ägna mig åt resten av min kaffekopp och sen ta upp gosegrisen Milou i knät för en liten morgonlur. Hon är tjatig, den lilla korven..