Min absoluta favoritplats, ställe att vara på, är vid vattnet. Jag är född i en liten fiskarby, har alltid bott i närheten av vatten och dras alltid dit. Det har alltid känts som att vattnet är en stor del av mig och jag skulle inte kunna bo där jag inte har vatten nära mig. När jag blir ledsen går jag ner till vattnet och söker tröst. Mången kris och sorg har blivit utgråten nere vid vattnet. Det är något så lugnande med att titta ut över en sjö eller älv när allt är stilla. Förut brukade jag gå ut med hunden sent på kvällen och sätta mig nere vid stranden i mörkret och filosofera och lyssna på nattens ljud. När vovve var med behövde jag ju inte vara rädd heller för hon hade ju signalerat direkt om någon kommit eller om någon älg kom vandrande i skogen brevid.

När jag var liten var vi ute med båten en gång och hamnade mitt i en våldsam storm och jag minns att min mamma var helt skräckslagen medan jag mest var fascinerad och vägrade ligga nere på durken och hålla mig i säkerhet. Jag ville ju se! Min far var erfaren på sjön och när till och med han ansåg att vi var tvungna att söka nödhamn på närmaste ö borde jag ju ha förstått att det var fara å färde men jag var bara så otroligt överväldigad av de stora vågorna och havet som gjorde sitt allra bästa för att tippa omkull båten. Jag blev inte rädd. Den natten sov vi i båten, täckta av presenningar, fast förankrade i en liten vik och jag har nog aldrig sovit så gott...

Numer har jag lite mer förstånd och respekt för havet än jag hade då men fortfarande så vill jag ner till vattnet när åskan går och stormen ylar runt omkring mig...

Bild 1 och 2 är från Luleå och bild 3 från Munksund...