Vaknade precis av den mest konstiga dröm...

Jag var ungefär 20 år och gick på internatskola i England om jag tolkar miljön rätt. Av okänd anledning var det två unga män på skolan, sent på kvällen. Den ena hade en kamera som han använde hela tiden. Han fotograferade allas ansikten. Den andre bar på en anteckningsbok som ingen fick se. Jag var på väg till mitt rum som jag delade med 2 andra tjejer när de kom fram till mig i en rätt mörk korridor. Så fort jag stannade så började killen med anteckningsboken flörta hejvilt och jag kände lätt förakt och gick bara vidare och de följde efter mig. Kamerakillen tog ingen bild och jag undrade varför i mitt stilla sinne. Väl inne på mitt rum gav anteckningskillen upp om mig och siktade in sig på mina rumskamrater. Jag satt i min säng med huvan på min hoodie uppdragen som ett slags skydd mot månljuset som sken in. Varför behövde jag skydda mig? Kamerakillen noterade att jag dolde mina ögon och kom och satte sig vid mig. Anteckningskillen hade vid det här laget övertalat de andra två att ta en "månskenspromenad" (korkade bimbos tänkte jag). Killen med kameran tog upp kameran och frågade varför jag gömde mig.

Lugnt svarade jag att inte alls gömmer mig och drog ner huvan. Jag höll ner huvudet och frågade honom vad som var grejen med att fotografera alla och varför hans kompis sprang runt med en liten anteckningsbok i handen. Han berättade att boken var en betygsbok på de tjejer hans kompis erövrade. Olika poäng på olika saker. Han brukade vanligtvis fotografera dem för att ge bilderna till sin vän. Han flinade lite. Dryga jävel. Jag kände hur vreden byggdes upp inom mig. Ännu en man som trodde att alla tjejer var objekt att göra vad han vill med. Förstod fort vad promenaden de gått ut på skulle innebära..

Jag lyfte mitt huvud och mötte månljuset som sken in genom fönstret och jag kände hur det stack till i mina ögon. Here goes...Kamerakillen bara stirrade och höll på att tappa kameran. "Dina ögon lyser! De lyser som koppar och guld, hur är det möjligt?! Jag måste få ta en bild, jag lovar att inte ge den till min kompis" Mitt svar? Tja..att jag var lite speciell. Dumt nog frågade han inte på vilket sätt. Jag bara log och pekade på hans kamera. "Får jag ska ta en bild? Ja så klart, wow vad coolt, jag har aldrig sett såna ögon" var hans svar. Han slog på makro för att ta en riktig närbild och jag hann tänka att det var synd att det skulle bli den sista bild han tog.

Det flashade till av ett starkt ljus som inte var kamerans blixt. Sedan var ögonblicket över, kameran föll ner i min säng och killen var helt borta. Som om han aldrig funnits. Jag lyfte kameran, letade fram bilden och betraktade den. Jodå, mina ögon glödde sannerligen av en sällsam eld. Min blick uttryckte alltför tydligt vad jag kände. Innan jag tog bort bilden kikade jag på nästa och det jag såg där var vad jag misstänkte. Två personer på en säng, kamerakillen och jag. En stråle av ljus som gick från mina ögon, genom kameran, fram till den unge mannens ansikte som såg ut som att det drogs in i kameran. Jag rös lite när jag såg smärtan och insikten om hans död i hans ansikte. Jag deletade bilderna och lade kameran i min byrålåda. One down, one to go tänkte jag innan jag drog ner huvan för ansiktet igen och gick ut för att leta rätt på anteckningskillen. Dags att byta skola igen....

Där vaknade jag. Borde man få huvudet undersökt tro? Det är länge sen jag drömt så detaljerat så jag blev bara tvungen att skriva ner det. Är fortfarande nyfiken på vad de gjorde där och varför de kommit dit egentligen. Filmnörden i mig tycker att upplägget var lite tunt! Inte ens när jag sover kan jag låta bli att tänka på hur det hade kunnat bli bättre. Kändes som ett avsnitt ur någon vriden tv-serie. Tonårstjej med mystiska krafter reser runt och skipar rättvisa or something. Kunde omöjligt somna om så jag gick upp istället. Just nu är det solen som lyser in genom fönstret och jag måste nog ha dagens första kaffekopp.