Jag sa ju god morgon så jag får väl säga god natt också! Har sett den s.k dokumentären om Charlie Sheen i kväll och den var rätt tragisk. Snacka om att bränna sitt ljus i bägge ändarna. Mannen måste ju vara medveten på nåt plan om att den dagen han kraschar big time är det inte säkert att han överlever. Frågan är om han vill? Skulle han orka se sig själv i spegeln och inse vad han gjort mot sin familj och sina barn? För att inte tala om raden av misshandlade kvinnor han tenderar att lämna bakom sig. Han är ju inte obegåvad som skådespelare heller men jag har numer svårt att se 2 1/5 män just för att man vet hur nära Charlie är Charlie så att säga. Det slutar vara roligt efter en viss punkt. Eller så är jag bara bitter och tråkig. Dock, när jag tänker tillbaka på hans rollprestation i Plutonen så känns det lite trist att det kanske var det bästa han gjort och han är bara 45. Man kan ju hoppas att inte ännu en begåvad skådespelare går en för tidig död till mötes pga sin image som Bad Boy vilken tycks ha fastnat. Det värsta är nog ändå att han på nåt märkligt vis verkar vara lite stolt och kaxig över hur han beter sig. Varför växa upp liksom? Varför ta hand om sina barn när man kan dra i sig varenda drog som är uppfunnen? Hans svar? "Because it's me, I'm a winner!!"