Härom veckan hände följande...

En del dagar ska man inte kliva upp ur sängen. Den här dagen började bra men sen gick det utför. Där stod jag och M  i hennes rum ångande bort tapeter,  svettandes som de värsta bastubadare, när vi hör ett ljudligt kraschande på andra sidan väggen raskt följt av ljudet av springande tassar. Aj fasen. Vem av katterna hade gjort vad? Jag rusade in i vardagsrummet och möter en sällan skådad syn!

Kaffe. Kaffe överallt. Kaffe på väggen, golvet, skänken, pallen och blommorna. Kaffe på ungefär alla ställen utom där det skulle vara, nämligen i perkulatorn. Perkulatorn låg i delar och simmade på golvet. Milou satt uppflugen på köksbordet med tefatsrunda ögon och med en blick som om perkulatorn naturligtvis helt avsiktligt hade kastat sig efter henne med vilje och inte alls ramlat för att hon bänglade och rev ner den.

Tung suck.

Papper, plastpåse, sop, ajax, skurborste samt en hel del svordomar krävdes för att få bort allt kaffe från Överallt. Så klart sträckte jag mig också när jag ormade mig in under skänken för att torka bort det som ramlat uppåt (!) på tapeten bakom skänken. Milou är ibland väldigt gratis.

En liten stund senare när jag tänkte mig en kaffekopp i godan ro så lyfte jag naturligtvis koppen med den arm jag nyss sträckt och ännu mer naturligtvis tappade jag koppen i golvet! Dagens andra ljudliga krasch hördes. Denna gång ackompanjerat av ännu högre svordom samt en hel del sopande.

Inget kaffe för mig alltså. Jag kan svära på att Milou såg mäkta självbelåten ut när hon tittade på mig ifrån bordet där hon tvättade sina redan perfekt rena tassar.

”Matte, är du gratis nu?”