Dag 2 i bloggutmaningen är att skriva om min första kärlek. Måste det handla om människor tro? Jag växte ju som sagt var upp i Världens Minsta Fiskarby, varande den ENDA personen under 30 år och kärlekar fanns det ont om. I alla fall i form av lämpliga "pojkoffer". De jag älskade när jag var liten var hjältarna i böckerna jag läste, min katt, min mamma, min underbara storasyster, skogen och vattnet. Tills jag blev 10-11 år och nya sommargäster kom till vår lilla by. Vi hade ett jättefint stugområde bortanför skogen, ner mot vattnet. Man gick efter en stig i en kilometer eller två så kom man dit.

Han hade moppe, var blond som Luke Macahan som var en stor tv-kärlek, och hade tokblå ögon. Ett år eller två äldre än jag och jag föll så hårt som en riktigt ung tjej kan göra. Vi hade en koja i skogen där vi satt och läste serietidningar och lyssnade på hårdrock. Han kom från stan och hade med sig en helt ny värld som jag så klart anammade direkt. Han var ju så himla cool. I alla fall så frågade han chans på mig och vi blev ihop. Vilket i princip innebar ingen skillnad alls. Jag var så blyg så jag rodnade så fort han såg åt mitt håll men dock, han var min. I tre år hängde vi ihop hela somrarna och varje gång det blev helg väntade jag och kikade ut genom fönstret för att se deras bil komma körande. Jag minns än idag hur det pirrade i magen och hjärtat dunkade. Jag skrev dagbok rätt intensivt och när jag kikar tillbaka i dem, vilket jag gör ibland när jag blir nostalgisk så ser jag hans namn överallt och tusen hjärtan ritade.

När jag var 13-14 nånstans så ringde hans bästa kompis mig och gjorde slut å hans vägnar. Samt frågade chans på mig själv, istället. Blir lite fnissig när jag tänker på hur lätt man bytte föremål för sin låga, men lågan bestod alltid.

Nu är man vuxen ( i alla fall på pappret) och har upplevt mer av kärlekens vackra och fula ansikten. Jag har haft min beskärda del av Riktigt Destruktiva Förhållanden men även såna som jag aldrig glömmer, även om de inte varade. Jag har en liten tro på att alla man möter på livets väg bär med sig något man ska lära sig. Ibland har vägen till denna lärdom varit onödigt hård och brutal och jag önskar att jag hade sluppit, men ett sätt att komma över smärtan har just varit att försöka se vad det var jag skulle lära mig av det, ta med mig i livet.

Just nu, idag, ser jag min pojkvän ligga i soffan brevid mig och jag känner lugn och kärlek. Jag vet att jag kan lita på honom när det stormar och han stöttar mig när det är tungt. När min mamma dog så hade jag gått under ännu mer om han inte funnits där och älskat mig. Alla nätter jag grät och alla dagar när jag bara var apatisk. Hans kärlek till mig omfattar hela min familj och det betyder allt för mig.

Jag har hittat hem.