Här lagas det köttragu, bakas pizzabullar och fixas ny lag till kräftorna som vi ska äta i morgon kväll i Lycksele. Vi ska dit över helgen och mysa och knata runt i djurparken. De har ett spa som förmodligen kommer att kollas in också! Är ca 10 år sen sist vi var där så nu är det på tiden!

Så där! Då har jag för tillfället snickrat klart i bloggen. Var länge sen sist och hjälp så fort man glömmer. Radbryt i kodmallen gav mig huvudbry en god stund! Lite småfix och bilder fattas men det är väl allt. Klurar och funderar på om jag ska försöka mig på att minska ner antal kategorier och skriva mer om sånt jag gör mest, men jag känner mig själv. Det går jättebra en vecka eller två och sen spårar jag ur. Så det blir mitt vanliga babbel om allt och ingenting.

Den här hade jag velat ha nånstans.

Hon är så vacker och jag älskar hennes stil!

Idag bor man sannerligen i The windy City! Skulle gå ut och rädda blommorna på baksidan och vinden kändes som en örfil mot ansiktet när jag öppnade ytterdörren. Håller mig helt klart inne idag och tittar vidare på True Blood. Har läst nästan alla böckerna men inte sett serien. Jag vet att det är stor skillnad men på nåt vis får jag ju dubbelt så mycket då!

Nu är det middag, kycklingwok med stekt spaghetti och efter det nybakta bullar. Vaddå bortskämd?

De enda blommorna som gillar vinden är mina rosor!

....lite bloggfix på gång....

The place to be today är nog liggande i frysdisken på närmaste matvaruaffär. Eller så går man ut på gården. Det är nämligen varmare inne än ute, märkligt nog. Dagen till ära har jag en fantastisk outfit på mig bestående av en gul tunika, grå avklippta joggingbrallor och vita sockar! Fashionista? Hell yeah.

Puh vilken rushig dag! Har flängt runt i butiker och letat matta till altanen och till hallen, dynor till utemöblerna och diverse annat smått och gott. Är ju sån rea överallt så man snubblar över tusen fynd överallt! =)
I dag har min kära dotter kommit hem från sitt resande och det känns underbart! Brun som en pepparkaka och ser oförskämt fräsch ut, precis som det ska vara! I morgon blir det mer fixande och donande så jag ska läsa vidare i min bok och sen sova...

Nattens!

Nu kan jag nästan andas! I alla fall genom ena näsborren och det är en klar förbättring. Tog en eucalyptusbastu i går kväll och den verkar ha hjälpt. Ja, jag vet att man inte ska basta när man är sjuk men vad faen...jag var tvungen att göra nåt radikalt. Dagen har spenderats hos tandläkaren där jag även var i går och muntrare kan man ha det helt klart. Dels lider jag av tandläkarskräck å det grövsta och sen hatar jag sprutor. Men arbete med krona påbörjades och idag blev jag en visdomstand fattigare.

I morgon ska det visst inte regna så då ska jag gräva blombänk, förkyld eller inte!

Nu blir det jordgubbar och film!

 

I går kom jag hem ifrån Uppsala och med mig har jag influensa. Däckade efter 4 dagar hos kära syster och enligt dem har jag ca 4 veckor till framför mig. Uäh. Så trött, febrig, ont, snuvig deluxe osv....

On the bright side så har alla blommor överlevt att jag varit borta. Det blommar ju till och med! Typiskt att jag är sjuk när jag behöver gå ut och gräva en ny blombänk. Typiskt att det regnar och är ungefär +10 ute. Inte har jag hjärta då att gräva ner mina bäbisar. De lär ju frysa ihjäl omgående.

I alla fall så har jag ändå haft det superhärligt i söder. Var i Enköping en dag och jag måste säga att jag älskar denna lilla mysiga stad. Har ni inte fikat hos Fabian Flink så gör det genast. Eller knata runt och se alla deras fina parker...Om jag flyttar söderut nån gång i mitt liv igen så blir det dit.

Nu kaffe!

 

Denna hittade jag på Rappnes trädgårdar...

När värmen väl kommer här uppe så är det enligt principen "nu jävlar har ni klagat hela vintern på kylan så EAT THIS!!!" och så blir det +28 grader och asfalten smälter. Typ. Det är varmt. Det är riktigt otroligt varmt. Inga problem alls så länge den värmen håller sig utomhus. Älskar att sitta och lata mig på ett café och dricka mineralvatten och stirra på solen genom mina Prada. Knata i klänning hela dagen och bara mysa. Helt okej. Mindre roligt är det när man kommer in och inser att det är lika varmt inomhus som utomhus och ju längre dagen går desto varmare blir det inne. Rekordet i går kväll var +29, 6. Då började det kännas lite löjligt nästan. Fram med fläkten och iskall, blöt handduk runt huvudet! Tjoho!

Vi ska bängla ihop en vettig myggdörr så man kan vädra ordentligt utan att riskera att traktens alla getingar ska ta sig in. Dels är de verkligen inte mina polare, dels vill jag inte att katterna ska bli stungna. Den oron slipper jag gärna. Katterna slipper nog gärna ett veterinärbesök också. Jag kan inte klandra dem.

Nå. I denna värme kanske man vill köpa en schysst bordsfläkt?

Morsning! Har tillbringat morgonen med att försöka få tag i en läkare på dess telefontid samt sörplat i mig en kopp kaffe. Kaffet tog slut och telefontiden likaså. Tji läkare. Förstår inte hur det är tänkt att X antal personer ska hinna få prata med sin läkare när telefontiden endast är 45 minuter. Eller är det tänkt att 45 personer ska prata i exakt en minut? Det vore ju finurligt i och för sig. De kanske skulle börja med telefonkö istället? Då vet man i alla fall att man kommer fram- nån gång. Som det är nu så ringer man en gång i minuten tills tiden är slut. Sen svär man. Allt detta ilskeadrenalin har gjort mig tvärpigg i alla fall, alltid något! Jag passar på att njuta av att det är relativt mänsklig temperatur inomhus än så länge. Om ett par timmar blir det olidligt. Kanske man skulle ägna sig åt lite blompyssel utomhus?

Så här såg min täppa ut när syrenen var nyplanterad

 

Läste just i Aftonbladet att en älskad skådespelare gått hädan. Vi som vuxit upp familjen Macahan vet så väl vem han är.
Rest in Peace, James Arness. Du var min barndomshjälte och jag ville att min mamma skulle gifta sig med dig.

Uh vilken mardröm...

Av någon anledning var vi i Finland och hade med oss bägge katterna. Milou var som en iller och skulle rymma hela tiden så vi fick jaga henne ständigt. Vi lyckades fånga henne efter ett par steg varje gång oftast. Utom den sista...jag satt och räknade finska mynt som jag hade hittat, en del stora som locket på burkar eller som knappar, och jag ville veta hur mycket de var värda. Tydligen var de vita mynten värda mest. Plötsligt ser jag Milou krypa ut genom ett öppet fönster och får världens PANIK och kastar pengarna och springer efter henne.

Jag har med mig ett tunnare rep som jag kastar i hopp om att hon ska bli distraherad och börja leka med snöret, men det som händer är att hon vänder sig om och snor in sig i repet! Sen hoppar hon uppåt mot en stolpe av nåt slag och slår runt flera varv  ( och hur det låter när hon slår mot metallen med kroppen...) för att sedan bara hänga. Blod överallt. Blod i hennes söta ansikte, blod som droppar ner mot marken...Jag rusar fram och får ner henne och försöker lyssna på hennes lilla hjärta för att höra om hon lever och ser hur skadad hon är. Jag vägrar att inse nånting alls utan börjar trycka lite på hennes hjärta ungefär som hjärtmassage och till slut vaknar hon och jag fattar att hon kommer att överleva. Jag försöker rengöra henne så gott jag kan och lindar in henne i en mjuk filt som jag hittar i min bil. Jag bär iväg henne i famnen, gråtande, och sen vaknar jag jätteskärrad.

Gissa om jag kan sova?
Gissa om jag sitter och äter frukost kl 06.14 istället?

Alltså: SLUTA REGNA! Mina blommor har swimmingpool i krukorna ute. Det är så underhållande att gå ut och tömma dem bara för att de ska vara fulla igen en timme senare. Grrrrr.

I kväll blir det god middag med vin, champagne och surr med goda vänner. Roade mig med att fylla år tidigare i veckan och tänkte småfira i efterskott. Utekrogen öppnar i kväll men fat chance att jag åker dit i det här vädret. Tända en massa ljus och kura ihop i gosig filt är ett troligare scenario. Varför har jag ingen öppenspis att elda i?

Drygt 2 veckor tills jag flyger ner till min kära syster och jag har redan lite lust att börja skriva lista på vad jag ska ha med mig. Gör jag inte det så glömmer jag hälften. Vad är närminne? Har lyckats hitta 2 par shorts som jag kan tänka mig att bo i utan att känna mig som ett UFO så det känns bra. Ska knata runt och påta i deras trädgård och äta upp deras plommon, nalla jordgubbar och må allmänt gott! Efter den här evighetslånga vintern känns det som att det är exakt vad som behövs! Undrar om Rut (mitt rådjur från i julas) är kvar där eller om hon vandrat iväg och blivit på tjocken? Är ju säsong för bäbbutar i skogen nu.

Jag vaknade denna morgon efter att ha drömt en sån sorgsen dröm. Som att jag tagit plats i någon annans minnen och fick uppleva dem. Det var en sån stark och tydlig dröm. Den berörde mig och jag måste skriva ner det innan jag glömmer det så nu får ni dela min dröm med mig här...


En gång för länge sen satt en ung kvinna  i en hammock där hon betraktade sitt barn lekande med en hund. Solen lyste genom trädens toppar och det var ljuvligt varmt. I sin hand höll hon en kaffekopp som hon knappt rörde. Genom det mörka glaset på solglasögonen betraktade hon mannen som stod en bit bort och skrattade med hennes barn. Han kastade en blick åt hennes håll och den brände hennes kind mer än solens strålar kunde. Han såg så lycklig ut där han lyssnade på barnets glada pladder. Hennes barn gick in i huset som inte var deras för att hämta en glass och mannen kom och satte sig brevid henne. Betraktade henne med längtan i blicken. Genast började hjärtat slå fortare som alltid i hans närhet. Utåt sett var hon lugnet själv. När han talade var hon tyst. Gav inget svar. Det måste vara så...Hon blundade och minnena strömmade igenom henne...

Första gången de träffades och hon såg in i hans ögon blixtrade tanken till att det borde varit han. Den busiga blicken, humorn och värmen sade henne allt hon behövde veta. Tonerna till en sällsam, långsam dans började spelas i hennes inre, i hennes hemligaste tankar. Till en början ignorerade hon det hela, kvävde musiken i sitt sinne och övertalade sig själv att vara glad för det hon hade och inte önska det hon inte kunde få. Verkligheten var inte lika ljuv som drömmen. Verkligheten behandlade henne illa, kastade blickar åt andra håll och lekte med hennes känslor. Likväl hoppades hon kunna bli lycklig om bara verkligheten skulle ändras lite. Hon hade ju gjort sitt val och var lojal.

Men ödet ville annorlunda. Verkligheten kunde vara grym och det drev henne närmare drömmen hur mycket hon än visste att den aldrig kunde bli sann. De drogs till varandra obönhörligt. Den kväll hon första gången insåg att han delade hennes tankar var så bitterljuv. Han kunde inte välja och hon kunde inte be honom. Det var inget han sade, inget han berättade. Det var känslan av hans närvaro som ändrades. Hon kände honom i ett rum även om hon inte såg honom. Han kunde gå förbi henne och hon hörde hur han höll andan, hur han knöt sina händer för att inte röra vid henne. Hans armar runt henne när de dansade sin enda dans talade om för henne att han inte ville släppa. Denna enda gång i hans famn gav henne liv för så lång tid. I hans blick såg hon en förundran hon inte sett förut. En sorgsen visshet då kvinnans verklighet var hans bästa vän. Förbjudet. Onåbart. Ett näst intill heligt band sen barnsben. De kunde inte få varandra utan att förstöra någon annan. Kanske var de rädda?

I flera år hade hon drömmen nära men inte brevid sig. Tills den dagen när verkligheten rämnade framför hennes ögon. Sveket var ett faktum och hon tog sin sista styrka och gick. Tårarna var oräkneliga när hon sista gången talade med dem. Den ene fick höra att hon visste allt om hans svek och den andra förbannades för sin feghet han misstog för heder. Trots allt visste drömmen allt om verklighetens illvilliga natur. Hon lämnade det liv hon haft, lämnade sorgen, drömmen och verkligheten bakom sig. Tiden gick och såren läkte. Hon såg ingen av dem under många, långa år. Allt sjönk undan i livets skeenden...

När kvinnan till slut blev gammal och grå vågade hon ställa sig själv frågan. Vad hade kunnat bli? Vad hade blivit av hennes liv om de hade följt sina hjärtan? Tankarna gick tillbaka till den dagen i trädgården. Hon mindes så tydligt hur grönt gräset var, hur solen sken och framförallt mindes hon orden han sade. Det var inget märkvärdigt egentligen. Han bara önskade att hammocken hon satt i hade varit deras istället för bara hans. Att han önskade att han hade fått vara hennes verklighet och inte bara en dröm. Hon svarade honom inte. De bara satt där i varsin ände av hammocken och lät kaffet kallna.

Gå in på länken nedan och tävla om 40 par skor hos Brandos! De är sjukt snygga så givetvis är jag med.


http://www.tlcsverige.se/tavling

Wiiiieh! Idag har solen lyst över oss! Jag har knatat runt i shorts och linne. Känns lite chockerande då det inte ens är maj och vi bor i Norrbotten. Kikade i blomlandet och ser att Pioner, Lupiner, Rosor och lite annat har överlevt vintern och det är inte helt fel det. Många av dem är från mammas land så det känns extra viktigt att just de klarar sig.

Kisseman har legat i sina älskade rabarber och tuggat på torkad kyckling. Värsta jycken...blir inte förvånad om han lär sig att skälla snart. Milou fick en flipp som bara hon kan få och blev rädd för god knows what och drog järnet med kopplet. Tack och lov lyckades hon inte orma sig ur selen och jag kunde lugnt bära in henne. Undrar vad som försigår i hennes lilla hjärna?

Påskmiddagen inför i morgon är planerad och vi lär äta tills vi storknar. Till förrätt blir det räkor, kräftstjärtar, ägg och lax till romsås. Sen blir det fransk örtkyckling, vinaigrettemarinerad potatis och vin till varmrätt. Efterrätten blir en prinsesstårta som junior bakar från scratch. Vi har gjort marsipanrosor, ägg och kycklingar som den ska dekoreras med. Efter allt detta tänkte vi smälla framför tv'n med ett glas mousserande rosé i handen. Om vi fortfarande orkar äta mer så har vi godis också. Känns som att man blir tjock i morgon..

Note to self: Bara för att du kan vara uppe till halv 4 och se film så är det inte alltid en smart idé. Men det som först höll mig vaken var filmen "The Invention of lying". Läs på imdb-länken så får ni veta allt om den. Tanken som slår en är att bara för att du KAN förändra världen...borde du verkligen göra det? Filmen är lätt absurd men absolut tänkvärd. Se den vetja!

Nummer två på listan över "things not to do when you're tired" var att börja se på "Wire in the Blood", på svenska "Mord i sinnet". Jag har första tre säsongerna hittills men jag har en känsla av att vi kommer att ha alla sex så småningom då jag lyckades locka över pojkvännen på teh efvil side äntligen! Robson Green är fantastisk och serien får många andra deckarserier att blekna i jämförelse. Den är råare och bitvis rätt brutal. Kommissarie Lynley och gänget skulle få skrämselhicka! Om ni har missat denna serie och gillar brittiska deckare som är något utöver det vanliga, så se den genast.

Vaknade precis av den mest konstiga dröm...

Jag var ungefär 20 år och gick på internatskola i England om jag tolkar miljön rätt. Av okänd anledning var det två unga män på skolan, sent på kvällen. Den ena hade en kamera som han använde hela tiden. Han fotograferade allas ansikten. Den andre bar på en anteckningsbok som ingen fick se. Jag var på väg till mitt rum som jag delade med 2 andra tjejer när de kom fram till mig i en rätt mörk korridor. Så fort jag stannade så började killen med anteckningsboken flörta hejvilt och jag kände lätt förakt och gick bara vidare och de följde efter mig. Kamerakillen tog ingen bild och jag undrade varför i mitt stilla sinne. Väl inne på mitt rum gav anteckningskillen upp om mig och siktade in sig på mina rumskamrater. Jag satt i min säng med huvan på min hoodie uppdragen som ett slags skydd mot månljuset som sken in. Varför behövde jag skydda mig? Kamerakillen noterade att jag dolde mina ögon och kom och satte sig vid mig. Anteckningskillen hade vid det här laget övertalat de andra två att ta en "månskenspromenad" (korkade bimbos tänkte jag). Killen med kameran tog upp kameran och frågade varför jag gömde mig.

Lugnt svarade jag att inte alls gömmer mig och drog ner huvan. Jag höll ner huvudet och frågade honom vad som var grejen med att fotografera alla och varför hans kompis sprang runt med en liten anteckningsbok i handen. Han berättade att boken var en betygsbok på de tjejer hans kompis erövrade. Olika poäng på olika saker. Han brukade vanligtvis fotografera dem för att ge bilderna till sin vän. Han flinade lite. Dryga jävel. Jag kände hur vreden byggdes upp inom mig. Ännu en man som trodde att alla tjejer var objekt att göra vad han vill med. Förstod fort vad promenaden de gått ut på skulle innebära..

Jag lyfte mitt huvud och mötte månljuset som sken in genom fönstret och jag kände hur det stack till i mina ögon. Here goes...Kamerakillen bara stirrade och höll på att tappa kameran. "Dina ögon lyser! De lyser som koppar och guld, hur är det möjligt?! Jag måste få ta en bild, jag lovar att inte ge den till min kompis" Mitt svar? Tja..att jag var lite speciell. Dumt nog frågade han inte på vilket sätt. Jag bara log och pekade på hans kamera. "Får jag ska ta en bild? Ja så klart, wow vad coolt, jag har aldrig sett såna ögon" var hans svar. Han slog på makro för att ta en riktig närbild och jag hann tänka att det var synd att det skulle bli den sista bild han tog.

Det flashade till av ett starkt ljus som inte var kamerans blixt. Sedan var ögonblicket över, kameran föll ner i min säng och killen var helt borta. Som om han aldrig funnits. Jag lyfte kameran, letade fram bilden och betraktade den. Jodå, mina ögon glödde sannerligen av en sällsam eld. Min blick uttryckte alltför tydligt vad jag kände. Innan jag tog bort bilden kikade jag på nästa och det jag såg där var vad jag misstänkte. Två personer på en säng, kamerakillen och jag. En stråle av ljus som gick från mina ögon, genom kameran, fram till den unge mannens ansikte som såg ut som att det drogs in i kameran. Jag rös lite när jag såg smärtan och insikten om hans död i hans ansikte. Jag deletade bilderna och lade kameran i min byrålåda. One down, one to go tänkte jag innan jag drog ner huvan för ansiktet igen och gick ut för att leta rätt på anteckningskillen. Dags att byta skola igen....

Där vaknade jag. Borde man få huvudet undersökt tro? Det är länge sen jag drömt så detaljerat så jag blev bara tvungen att skriva ner det. Är fortfarande nyfiken på vad de gjorde där och varför de kommit dit egentligen. Filmnörden i mig tycker att upplägget var lite tunt! Inte ens när jag sover kan jag låta bli att tänka på hur det hade kunnat bli bättre. Kändes som ett avsnitt ur någon vriden tv-serie. Tonårstjej med mystiska krafter reser runt och skipar rättvisa or something. Kunde omöjligt somna om så jag gick upp istället. Just nu är det solen som lyser in genom fönstret och jag måste nog ha dagens första kaffekopp.

Blev spontanutsläpad på krogen i går och det var himla roligt! Mycket surr, massa skratt och trevlig sällskap. Vad mer kan man begära av en lördagkväll? Idag är jag lite seg vilket jag inte alls förtjänar. Är det så illa att åldern sakta kommer ikapp en så man inte kommer undan att må blä dagen efter fast man knappt druckit nåt? Vägrar i sten att tro det.

Ute blåser det småspik idag och jättetallarna vajar oroväckande. Tanken är att vi ska gå ut och plocka lite videkissar som vi ska ha i jättekruka på trappan. Kommer att bli ack så fint till påsk! Nu ska jag drag my ass ut så vi hörs!