Det droppar från taken idag, solen sken när jag klev upp och jag är fortfarande inställd på att våren verkligen är på väg nu! Jag vet att April snart är här och antagligen kommer att spöa sk-ten ur våren men med en dåres envishet hoppas jag att det inte blir så.

I dag blir det städ och fix här hemma och i kväll kommer två mycket goda vänner på besök. Vi ska sitta och ljuga lite och dricka lite vin. Alldeles för länge sen vi träffades så det ska bli himla kul!

Försöker återhämta mig efter att ha sett "Vägen" med Viggo Mortensen. Uj, vilken tung film men väldigt bra. Tankarna sätter ju igång i en när man ser den. Vad gör man när världen går under? När man inte har någonstans att ta vägen? När det enda man kan göra är att gå, gå och gå tills man inte längre orkar...hur hittar man sin drivkraft? När man måste inse att man en dag kan bli tvungen att begå mord och självmord för att ingen annan utväg finns, hur går man vidare? Känns som att man ska ägna en minut eller två till att vara tacksam över det man har istället för att tjata om vad man saknar.

Visst saknar jag att vara frisk, att kunna jobba och göra alla saker jag gjorde innan jag blev sjuk. Det sticker jag inte under stol med. Men samtidigt...jag är inte den grönsak jag riskerade att bli. Jag tog mig upp igen, lärde mig att anpassa livet och tillvaron efter den ork och styrka jag har. Jag har ett hem, jag har en familj och jag har vänner. Jag kan gå, till och med dansa ibland även om jag inte bör snurra för då faller jag. Det är saker att vara tacksam över. Jag har en underbar dotter som betyder allt för mig. Kärlek.

Längtar ni tillbaka till när ni var yngre? Och i så fall, till vilken period?

Jag blir nostalgisk emellan varven och tänker på allt roligt vi hittade på i vårt gäng under slutet av 80-talet. Flera av oss jobbade inom restaurangbranschen och hade därför VIP-kort till stadens klubbar. Vi brukade samlas hemma hos en kär vän till mig, spela tv-spel (bara det!) och sen gå ut och dansa tills vi stupade. Eller så samlades vi bara på Karamellkompaniet, Roxy eller Diesel...ofta kände man kvällens dj så han spelade den musik vi gillade mest. Tung-gung god damn it! Och som vi dansade! Sjöblöta i svett brukade grabbarna ändå ha tjejer i kö för att de dansade så bra, men vi inom gänget hade alltid "företräde" så att säga.

En del av dessa vänner har jag fortfarande kvar och en del har försvunnit på olika sätt. En del får man tillbaka kontakten med efter många års frånvaro. Vi brukar prata om svunna tider, skratta massor och förfasa oss över alla galna outfits vi tjejer hade på oss. Jag minns en sommar när jag jämt hade snickarbrallor med bara en bh under och mina svartvita Converse. Att man vågade! Nog för att bröstlappen var rätt hög på mina snickisar men ändå.

Jag minns när Tallkotten, som det hette, hade sitt jubileum och Stefan Sauk stod i baren. En tequila till honom, en till mig. Han blev väldigt glad i hatten kan jag säga. Min bästa vän och jag hade kvällen till ära klätt upp oss till tänderna. Den lilla svarta och Gettagrips kängor. Jag var tvungen att bryta av det propra nånstans ;)

Många minnen från den kvällen som etsat sig fast! Människor man träffade, lärde känna och tog till sitt hjärta för alltid. Friends for life kanske? Jag antar att den tiden var så rolig också för att man verkligen gjorde precis det man kände för, klädde sig som man ville och gjorde bort sig med glatt humör. Dansade på högtalare, bord och bänkar. Kanske vi var lite galna...?

Så. Om jag kunde åka tillbaka för en kväll så skulle det nog bli till den tiden!



Minns ni låtarna?

Vad får er att känna er riktigt hemma någonstans? Jag har funderat mycket på det senaste halvåret, främst sen jag förlorade min älskade mamma. När jag var yngre spelade det mindre roll vad jag hade för saker omkring mig. Med åren har jag märkt att jag har fått ett större behov av att ha en viss känsla omkring mig för att trivas. Vill kunna se bekanta möbler, tavlor eller annat som följt en genom åren för att känna mig hemma i en ny miljö. Människor försvinner, men sakerna består? Nej, inte riktigt så kanske..men just nu exempelvis har jag mitt ubergamla vita skrivbord inom synhåll. Det är inget märkvärdigt skrivbord men det har följt mig från det att jag började skolan och jag älskar det. Det stod i mammas sovrum och jag kände alltid en sorts nostalgi när jag såg det. Alla mattetal jag kämpat mig igenom vid det skrivbordet...! Nu tänker jag även på min lilla mamma när jag ser det och jag känner mig varm och trygg.

Jag antar att jag är lite sentimental kanske? Vissa kan bosätta sig var som helst med en väska och en tandborste och känna sig hemma direkt men jag har nog aldrig varit sådan fullt ut. Förut räckte det kanske med en favoritbok eller två men nu vill jag gärna ha hela bokhyllan! Mina böcker som jag läst hundra varv och skrattat, gråtit och varit arg tillsammans med, skulle jag aldrig kunna slänga. Det är ett bra sätt att bli osams med mig på. Släng mina böcker och jag blir riktigt ond i ögat.

En speciell bok som följt mig sen slutet av 80-talet är "The Bridge across forever" av Richard Bach. Jag läste den och sen lånade jag ut den till en vän och såg den aldrig igen. Försökte hitta den på bibblo, i affärer, loppisar och överallt jag kunde komma på men den fanns ingenstans. Sen 1991 skulle jag iväg på en tågluff och en av mina bästa vänner genom livet skickade mig ett litet paket från London just innan. Hon hade hittat boken på ett litet antikvariat och tänkte genast på mig. Bästa presenten någonsin! Den resan var speciell på många sätt, både bra och väldigt dåliga saker hände och genom detta följde mig boken. Jag läste så fort jag kom åt. På nåt vis hjälpte den mig att klara av en otroligt svår situation och jag är den skyldig stort tack för det. Så klart har jag den kvar än och läser ibland om den. Kanske att jag inte ser samma sak i den nu som då, men en kär vän är den och jag skulle inte känna mig hemma om den inte fanns med mig.

Det kanske låter som att jag hatar förändring? Det gör jag inte. Jag förändras ständigt och likaså mitt hem, men en del saker får följa med mig genom det hela, pusslas in för att passa och faktiskt så fungerar det rätt så bra. Det ger mig ro i själen att se minnen omkring mig och ro i själen är vad som gör att man faktiskt kan skapa nya minnen, om ni frågar mig. Det blir verkligen en bro mellan då och sedan.

Hoppsan! Det hann visst bli måndag/tisdag innan jag hamnade här igen. I lördags packade vi väskan och åkte till naturen. Dock hann vi inte se så mycket av den då vi inte helt ovanligt kom iväg lite (ehum) sent..efter en stund trevligt surrande med svärisarna for vi till M & L, barndomskompisar till min käre pojkvän. Där var en bunt välbekanta ansikten och två, faktiskt bara två, obekanta. Som vanligt var stämningen högt i tak och högre blev den under kvällens lopp! Alltid lika roligt att vara där och herre jesses vad man får skratta! Att vi ännu inte lyckats riva grillkåtan är bara ett mirakel..

Nån gång i gryningen traskade vi hemåt och söndagen tillbringades framför en brasa ute vid stugan. Aldrig smakar väl mat så gott som när den lagas över öppen eld? Något skoterrejsande blev det inte då motorn inte hann lagas. Motor på ett ställe, lagningskit på ett annat. Typiskt irriterande, men ännu mer typiskt oss...

I går kväll såg vi film och vräkte i oss godsaker och flöt ut i soffan mest. Det var rätt skönt. Den myckna friska luften gör en trött. =)

Nu är det way past bedtime för mig och en ny varm dag i morrn! Hoppas det fortsätter smälta i den här farten överallt utom i skogen och på isen.

Nattens!

Idag har det firats här hemma! Min kära dotter fyllde 19 år idag och jag kan fortfarande inte begripa hur det gick till? Hon var ju en smurf hög nyss? I alla fall gjordes en galet god tårta, dekorerad av mig i hysteriskt tempo. Spelar ingen roll om vi kliver upp i gryningen, vi får ändå alltid stressa på födelsedagar. Alltid nånting som går åt skogen. Denna gång upptäckte vi att vi saknade något tämligen väsentligt....som typ ett tårtfat. Wuuut?! Inget tårtfat? Efter akut susning till Dollarstore slängdes tårtan ihop på typ 10 minuter och blev väldans vacker och väldans god!

I morgon blir de något mer vuxna (gamla) utslängda ur huset (ska på egen fest) för att den yngre generationen ska ha fest och sen göra stan lite mindre säker än i vanliga fall. Vi drar till snö, förhoppningsvis sol och skoterfärd! Inte fel alls, I tell you. Det roliga med festen vi ska till är att man aldrig vet hur många eller vilka som kommer, det blir en glad överraskning om man känner fler än tre. Värdparet är ubermysiga så det lär inte gå någon större nöd på oss.

Nu ska jag sova allt jag orkar och vakna pigg (stendöd) och glad (muttra om kaffe) och ha stenkoll på vad jag ska ha med mig (glömma hälften) och snälla gode gud, inte få migrän. EN migränfri dag är allt jag ber om just nu...! Och sol. Och att skotern låter sig lagas snällt och snabbt.

På tv visas en reklam för en otrohetssajt som verkar ha rört om i grytorna i landet Lagom. Har surrat med lite olika människor om det här fenomenet och man undrar onekligen hur mycket, om något, det pushar folk och fä att hoppa över skaklarna.

Första gången jag såg reklamen så trodde jag att det var ironiskt menat och att det i själva verket var en sida för par som kanske vill göra nåt extra med varandra. Kanske att de tillhandahöll "passionerade" parhelger osv, men jag insåg ju rätt snabbt att de verkligen vill fånga in människor som aktivt vill vara otrogna sin partner. Där tappade jag hakan och samtidigt blir jag så full i skratt. Jag menar, hur många dejtingsajter finns det inte? Jag ser framför mig hur de satt där och försökte hitta på en ny vinkel, ett nytt grepp och till slut kläckte nån ur sig "vi gör en sajt för folk som vill vara otrogna!" varvid alla först fnissar och sen tänker de att ingen gjort det förr...money, money, money makes the world go around och vips är sidan ett faktum!

De gör inget olagligt, möjligen smaklöst och tveklöst fult. De uppmuntrar på fullaste allvar att de som har tråkigt i sängen därhemma ska anmäla sig till dem och hitta en ny sexpartner! Jag är inte dum i huvudet, jag vet att de som anmäler sig redan har tänkt tanken på otrohet för ingen som har respekt för sin partner och sitt förhållande skulle komma på tanken att gå in där annars.

Men...tänk om det faktiskt finns folk därute som tänkt tanken men inte vetat hur de ska komma undan med det? Hur de ska kunna genomföra det? Hitta någon som inte finns i bekantskapskretsen? Och framför allt..inte bli avslöjade. DÄR kommer den sidan in och erbjuder den perfekta lösningen och därigenom blir de indirekt en del i otroheten.

På det stora hela dock, är det upp till var och en att hålla sig till det man kommit överens om i sitt förhållande. Är det ett öppet förhållande så go for it, by all means. Om man har ett "vanligt" förhållande och inte klarar att leva i monogami kanske man ska leva polyamoröst istället för att vara otrogen?

Hur tänker du?

God kväll! I dag har jag flängt runt stan och köpt presenter till min älskade dotter som fyller 19 år i morgon. Som vanligt blir det inte riktigt som jag tänkt mig då alltid något tagit slut, kommer senare eller bara finns i fel färg men till slut blev jag väldigt nöjd i alla fall! Bara hoppas på att hon också blir det. Städning står på schemat när dottern har bakat färdigt sina hallongrottor och sen blir det nog en bastu för mig som avslutning på dagen. Åh så härligt!

Holy crap vilken säsongsstart detta är! Grey's Anatomy startar upp med buller och bång och jag sitter på nålar! Ack vad jag längtat efter denna premiär, Grey's-nörd som jag är. Som vanligt sitter man med frågor och gottar sig åt relationerna mellan de olika rollkaraktärerna. Ska Torres och Robbins bli ett par igen är väl dagens fråga för mig. Att Yang börjar operera igen är ju liksom självklart på nåt vis. Nu är reklamen slut så jag ska återgå! *hämtar bullar*

Tisdagkväll innebär premiär av nya säsongen av Desperate Housewives! Kl 21.00 är bullarna tinade och kaffet gjort och frossandet kan börja! Vi frossar inte bara i bullar utan även i allt underbart elände som händer på Wisteria Lane. Vem ska ligga med vem? Vem blir mördad? Vem vill vi mörda? Ska Susan fortsätta att konstant göra bort sig och hur ska det egentligen gå för Bree och hennes unge älskare? Ooo, jag älskar denna serie!

Kollade runt lite på facebook denna morgon och konstaterar att det är många grupper som bildats de senaste dagarna för att stödja Japan genom att tända ljus, ha en tyst minut mm. Inte för att vara sån, men hur hjälper det någon?

Jag erkänner att jag själv klickade på en sån inbjudan innan jag hann reflektera över varför. Tror att många gör det för att sprida budskapet om att de behöver hjälp (bland annat jag) men också att man lite vill freda sitt eget samvete.."nu har jag gjort NÅNTING" och sen behöver man inte tänka längre än så. Bekvämt och slött.

Det skulle ge betydligt mer om man faktiskt startade en insamling av pengar. Pengar är det som påtagligt kan göra skillnad. Att tänka goda tankar, tycka synd om dem och sympatisera är tyvärr inget som ger konkret hjälp, även om det rent själsligen givetvis är så att man tänker på dessa drabbade människor med stor empati.

Jösses vad det har blåst ute idag! Det droppar från taket och solen skiner men man fryser häcken av sig om man går ut för att vinden viner som tusan! Katterna är överlyckliga i alla fall för att jag har haft balkongdörren öppen och nätdörren för så att de kan sitta och mysa och snosa på världen utanför. Jag hörde till och med kvittrande fåglar!

Nu är det dags för mig att sova helt klart. Har suttit framför tv'n och sett film och sen ramlade jag över ett avsnitt av Supernatural men stängde av då det var för creepy till och med för mig. Eller...who am I kidding? Jag klarar inte av skräckisar för fem öre. Och nej, det är inte en "haha, hon har blivit tant"-grej, jag har aldrig klarat av dem.

Såg "The painted Veil" med Naomi Watts och Edward Norton men den skriver jag om i min filmblogg istället. Nu är det dags att läsa vidare om Sookie's äventyr! Så nattens på er och hoppas att ni alla sover gott!

Okej, det blev en runda på stadens gator denna eftermiddag. Först tråkärenden och sen fönstershoppande deluxe! Hittade en jättesöt ring på BikBok och den fick följa med hem. Kommer att passa finfint till åtminstone en av mina sommaroutfits som jag har i garderoben. Hittade en jättemumsig Bodybutter, Vanilla & Apple, på H&M och den kunde jag ju inte motstå. Jag och vanilj..den doftar himmelskt och jag lär använda den jämt.

Eftermiddagen avslutades på Sushi & Te på Prästgårdsgatan i Piteå. Deras Nigiri är awesome! Beställde en 10-bitars blandad lax och jag höll nästan inte på att orka allt. Det säger en hel del då jag älskar sushi och brukar kunna vräka i mig hejdlösa mängder.

Funderar på att baka en smulpaj med ohemult mycket äpplen i och frossa i soffan framför teven. Sämre fredagskväll kan man helt klart ha!

Då var vår tillfälliga vår över då. Idag snöar det igen. På sätt och vis skönt för då är det inte lika snorhalt ute. Senaste dagarna har jag gått som tant Agda för att inte ramla och slå mig fördärvad. Det där med broddar börjar kännas lockande.

I dag blir det en sväng till stan för jag måste förbi apoteket en sväng. Känner inte direkt inspiration till att åka, men det kommer säkert. Har fingerlockat håret i går kväll (rulla runt finger, fäst med klämma) så det lär vara lockigt deluxe idag. Kanske jag ser ut som en vettskrämd pudel eller som dockan på Kalle Anka?

Få se om det bakas i kväll...jäst ska inköpas så man vet aldrig!

Min kära dotter petade lite till i bloggdesignen och jag är så galet nöjd så jag nästan får fnatt! Var bara tvungen att tjata om det här i bloggen också, när jag ändå håller på.

"Knappa in det telefonnummer du vill att vi ringer upp dig på"...och sen väntar man i en timme eller så bara för att få veta att alla tider är slut. Klockan 09.30 har tiderna hunnit ta slut. De öppnar kl 08.00. Hur tusan går det till? Ska alltid hela världen ha en läkartid bara för att det är måndag? Eller har jag bara kronisk otur?

Man kanske skulle börja med samma system hemma?

"Hej, du har kommit till Helen. Välj något av följande alternativ och avsluta med fyrkant."

1. Gäller det ett besök? Tryck 1, avsluta med fyrkant. Om du har gjort detta val, får du nu göra ytterligare val.

1.1 Knappa in den dag du vill att besöket ska ske, 6 siffror, avsluta med fyrkant. Om tiden ej godkänns, välj annan tid. Då vi tycker om att höra de fina melodier som blir av alla knapptryckningar så kan det hända att du får byta tid flera gånger bara för att det roar oss.

1.2 Om ovanstående alternativ inte täcker ditt ärende, knappa in ditt telefonnummer så ringer vi upp dig så snart vi kan. Om vi minns det. Eller ids. Om det inte är måndag för då är vi automatiskt upptagna.


2. Gäller det ett affärssamtal eller annat tråkigt? Tryck 2, avsluta med fyrkant. Om du gjort detta val kommer du att höra ett litet klick i telefonen. Det betyder att ditt samtal har kopplats ner. Detta kommer att hända varje gång detta val sker.

3. Gäller det ett personligt samtal? Tryck 3, avsluta med fyrkant. Om det är upptaget spelar vi fin musik tills det är din tur. "Just nu är det 81 samtal före dig och vi är 1 handläggare som arbetar för att hjälpa till. Beräknad kötid ca 3,5 timme. Vi arbetar så snabbt vi kan och du behåller din plats i kön". Vänligen slå inte sönder er telefon då ni troligen kommer att ångra ert beslut vid ett senare tillfälle.

3.1 Du kan lämna ditt telefonnummer så ringer vi upp dig så snart vi kan. Yeah right, like that's gonna happen. Chansen är dock större om det inte är måndag.

3.2 Övriga ärenden kopplas till receptionen och om du har en jäkla tur så kanske någon svarar. Eller inte. Beror på om någon ids avbryta sin fikarast. Eller om det är måndag för då är vi automatiskt upptagna..

4. "Jaa, hej det var från Helen, du hade ringt för att boka en tid för besök? Tyvärr är alla tider för veckan slut trots att du ringt en minut efter att vi öppnade växeln för tidsbokning. Tyvääärr, prova igen nästa vecka...."

 

 

Håhäpp då testar vi!


Följ min blogg med bloglovin

Först av allt en disclaimer: Nedanstående gäller ej personer som har dyslexi eller andra sjukdomstillstånd som gör att de inte kan uttrycka sig i skrift på ett korrekt sätt. Ta inte åt er.

Jag har en fördom, eller kanske man ska kalla det för en förutfattad mening, vilken är den att om jag läser något som är oerhört slarvigt skrivet så har jag väldigt lätt för att tänka att författaren är mindre smart. Mindre bemedlad på den tänkande fronten så att säga. Eller att de är så lata att de inte orkar bry sig om hur de uttrycker sig.

Kanske är det oerhört fel av mig, men den lilla språknörden i mig, språkpolisen, blir rabiat vid läsning av exempelvis; "Ja ska fara me bilen till han! för ja ids int ta busen". Oh damnation. Jag önskar att jag kunde tycka att exemplet är unikt men tyvärr så är det inte det. Ibland är det så dåligt skrivet att man inte förstår vad man läser. Särskrivning, felstavningar, avhuggna ord, talspråk i skrift och diverse andra godbitar som blandas i en salig röra och presenteras i skrift. Jag får lite ont i själen.

Jag tror inte att jag är ensam om att reta ihjäl mig på detta fenomen som verkar sprida sig överallt. Att man skriver som man talar helt enkelt. Jag har pratat runt lite i bekantskapskretsen om det här och det verkar inte vara fullt så åldersbundet som man kunde tro. Första tanken är ju att det så klart är "msn-generationen" som utarmar språket men min dotter och flera av hennes vänner är fullt kapabla att använda svenska som ett språk, inte som ett nödvändigt ont som man kan misshandla rätt ner i soporna för att man "int ids" skriva ordentligt. Ja det är klart, det tar ju så mycket längre tid att skriva "jag" istället för "ja".

Men om vi nu ska vara lite kategoriska här och hålla oss till den yngre generationen, där jag hittat mitt skräckexempel för dagen, så undrar jag ju i mitt stilla sinne hur den personen klarar alla skrivuppgifter i skolan? När man knappt förstår vad som står? Hur går det sen i ett arbete där man kanske måste, i alla fall bitvis, uttrycka sig förståeligt i skrift? Kommer en framtida arbetsgivare acceptera ett så dåligt språkbruk eller kommer denne att tycka att personen verkar helt blåst?

Man behöver inte vara en virtuos i ordbajseri, men lite basala kunskaper tycker jag att man kräva. Att man skriver ut hela orden, att man skriver honom/henne istället för han/hon, att man undviker särskrivning samt att det där med interpunktion kanske borde fungera något så när.

Tyvärr tror jag att väldigt många blir både missförstådda och inte tagna på allvar för att den text de skrivit är på så horribel svenska att man inte förstår den. Jag sticker ut hakan här och erkänner utan omsvep att om jag ska läsa ett längre utlägg och jag redan i första stycket ser att det är väldigt dåligt skrivet och halvt obegripligt, så slutar jag läsa. Oavkortat.

Missförstå mig rätt, alla kan göra misstag. Alla kan stava fel, bli drabbade av akut hjärnsläpp, vara för trött eller ha för bråttom så att det blir fel, men då brukar misstagen bli små och inte störa resten av texten. Jag är heller ingen expert men jag vet helt klart vad jag föredrar.

En god vän till mig sa en gång att "man bör lära sig rätt sätt först innan man struntar i det och gör fel för att roa sig själv" och det håller jag med om. Jag leker också med ord, byter språk, gör egna ord samt diverse andra fånigheter, men jag vet hur det ska se ut för att vara rätt och då tycker jag mig ha rätt att driva lite med mig själv och hur jag skriver emellan varven. Säkert finns det många där ute som tycker att jag har ack så fel och att det inte är så noga med hur man skriver, men det är min åsikt att det är viktigt och jag står för den.

Nu ska jag ägna mig åt resten av min kaffekopp och sen ta upp gosegrisen Milou i knät för en liten morgonlur. Hon är tjatig, den lilla korven..